Vi har alltså försökt två gånger nu. Mensen ska komma på söndag. Och jag har alla tecken jag brukar ha inför mensen. Ömma bröst, hysteriska humörsvängningar, ont i korsryggen, ont vid livmodern.
Antar att känslan är förvåning över alla år vi så noga skyddat oss och undvikit graviditet. Man har ju trott att det skulle ta sig, lätt som en plätt.
Jag vet att detta inte är länge. Två månader är ingenting egentligen. Dessutom är vi båda under trettio, försöker leva hälsosamt, röker inte, dricker inte. Det kommer säkert. Men det är bara så jobbigt att behöva vänta så länge innan man kan försöka nästa gång. Tiden går så långsamt. Två veckor innan vi kan försöka igen. Sedan två veckors väntan innan vi kan se om det tagit.
Och därefter, förhoppningsvis, fyrtio oroliga veckor ifall allt ska gå bra. Ifall Lilla Liv vill stanna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar