Om oro

Det lilla livet valde att spela föräldrarna ett spratt. Insåg i morses att jag inte känt något livstecken på två dagar och ringde in ett meddelande på barnmorskans telefonsvarare. Hon ringde senare upp och sa att jag kunde komma in en snabbis för att lyssna på hjärtljuden, men att det är fortfarande ganska tidigt och hon tyckte inte jag behövde vara orolig även om hon förstod mig. Om jag kände bebisen och blev lugn innan det behövde jag såklart inte komma in. Och typ sekunden efter att vi lagt på kom det, sparkspark. Ack. Nu hann jag inte bli så orolig, men ändå. Nuförtiden är jag van att dagligen känna av den här nya, lilla personen som växer under mitt hjärta. Att man kan älska någon man aldrig träffat, så mycket. Det är magiskt.

Häromdagen köpte jag den begagnade bärsjalen. Längtar efter att kunna bära barnet i den i sommar. Lilla gullungen.

Ååh. Tycker tiden kan gå lite snabbare. Om några veckor ska vi beställa vagnen, det är 10-12 veckors leveranstid på den och då är det ju snart dags om vi vill ha den i tid. Hoppas bara att urban junglen går in i bagaget. Annars vet jag inte vilken vagn det blir.


Och ja just det, det här med förlossningen kommer bara närmare och närmare. Tidigare har jag tänkt att "jomenvisst, klart vi grejar det här och det kommer gå lätt som en plätt" men nu är jag mer skräckslagen inför att tvingas överlämna kontrollen åt någon annan. Att våga lita på att personalen gör sitt jobb och ger den bästa vården, i semestertider med babyboom i stan. Och inte bara personalen. Jag och bebisen ska också överleva hela förlossningen, helst friska och krya. Usch. Det är jobbigt att veta för mycket ibland. Och det är jobbigt att inte veta hur det kommer gå.