Ännu inget

Idag är dagen för beräknad mens och jag testade på morgonen. Inget plus. Ingen Lilla Liv som bosatt sig hos oss än.

Det är så himla sorgligt. Jag hoppades ju så ändå fast jag hade alla tecken på mens den gångna veckan. Istället för kalas är jag hemma, och det är nog skönt så. En släkting är nygravid och jag börjar förstå dem som har svårt att träffa andra gravida.


Åh, kan inte mensen komma snartsnartsnart så vi kan försöka igen snart.

Försök två

Vi har alltså försökt två gånger nu. Mensen ska komma på söndag. Och jag har alla tecken jag brukar ha inför mensen. Ömma bröst, hysteriska humörsvängningar, ont i korsryggen, ont vid livmodern.

Antar att känslan är förvåning över alla år vi så noga skyddat oss och undvikit graviditet. Man har ju trott att det skulle ta sig, lätt som en plätt.

Jag vet att detta inte är länge. Två månader är ingenting egentligen. Dessutom är vi båda under trettio, försöker leva hälsosamt, röker inte, dricker inte. Det kommer säkert. Men det är bara så jobbigt att behöva vänta så länge innan man kan försöka nästa gång. Tiden går så långsamt. Två veckor innan vi kan försöka igen. Sedan två veckors väntan innan vi kan se om det tagit.

Och därefter, förhoppningsvis, fyrtio oroliga veckor ifall allt ska gå bra. Ifall Lilla Liv vill stanna.

Som vi längtar

När jag skulle välja adress till bloggen tänkte jag Liv modern. Och så hajade jag till. Livmodern. Kanske, men ändå inte.

Har alltid längtat efter barn. I många många år har den biologiska klockan tickat fast jag bara är 20+. Nu har vi bockat av flera av våra "helst ska vi ha gjort detta innan vi försöker-lista"; giftemål, han har fast jobb, jag studerar, vi har större lägenhet -så då var det bara att köra på. Trodde vi. Precis som så många andra. Det tog sig inte första gången.

Nu inväntar vi svar på om försök två har lyckats.