Tillägg

Alltså, jag är lite kluven till att dela med mig av förlossningsberättelsen. Dels så känns det inte helt legitimt att tycka att det var så pass hemskt som jag gjorde i och med att det gick snabbt och komplikationsfritt och jag skäms nästan för att jag gör det. Men det var just det, alldeles för intensivt. Och dels så vill jag inte att man ska bli förskräckt från att föda. Det ÄR en häftig upplevelse att föda barn och jag tror verkligen att det kan bli jättebra. Visst, det gör skitont men med rätt förberedelser och inställning så vinner man jättemycket och kan klara av mycket mer än man tror. Att samarbeta tillsammans med någon längs med hela förloppet är också oerhört intimt och fantastiskt, det hade aldrig gått utan min man. Så jag peppar fortfarande för vaginala förlossningar hur mycket jag än verkar motsäga mig själv.

Förlossningen

Här har jag under några dagar knåpat ihop en historia om hur det gick till när Alfred kom till världen, mest för att inte glömma det själv. Det var svettigt, intensivt, smärtsamt och resultatet är alldeles underbart. Och för den som vill läsa kommer här en lång berättelse om hur bara några timmar kunde förändra våra liv.


Så förlossningen då. Vid midnatt 21 juli kom några sammandragningar som direkt kändes annorlunda. På toaletten såg jag en liten blödning och ringde in till förlossningen som sa att det nog var slempropp och teckenblödning och att det kanske kunde vara på gång. Natten gick med värkar med cirka 10 minuters mellanrum och jag sov inte många timmar då alvedon inte var särskilt behjälpligt. På morgonen kom värkarna lite tätare men jag skickade ändå iväg maken till jobbet, det var helt överkomligt själv plus att vi inte visste hur lång tid det skulle ta, eller ens om det verkligen var på g. Dagen gick, jag tittade på nedladdade avsnitt av diverse serier och värkarna kom bara med 10-11 minuters mellanrum. Vi hade ett besök hos barnmorskan på eftermiddagen som sa att det kunde hålla på såhär länge och att det kunde vara värt att fundera på en sovdos på förlossningen. På hemvägen stannade vi till på Gyllene måsen där jag plötsligt hade sex värkar på en halvtimme, och de gjorde ont.

Hemma vid 17.30 och värkarna kom väl lite tätare men ändå inte regelbundet så jag ringde in till förlossningen. Pratade med en kvinna som inte riktigt förstod mig, hon tyckte att man visst kunde få gå med så lång latensfas och att sovdos egentligen inte var en bra idé. Mycket misströstande la jag på och grät en skvätt med maken som höll om mig. Samtidigt började någonting hända, värkarna kom plötsligt tätare och började göra ondare. Fick ställa mig upp och vaggande luta mig över sängen eller soffan. Vid 19.30 hade jag plötsligt haft tre onda värkar på tio minuter i en halvtimme och ringde in till Östra, mest för att se hur läget var hos dem, om vi behövde åka längre bort ville jag snart åka iväg. Hon sa att vi var välkomna in för kontroll om vi ville, de hade plats åt oss. Hurra! På förlossningsförberedande kursen hade de talat om tre värkar på tio minuter som kunde hålla på i timmar. Men jag ville veta om jag öppnat mig något och toppen av värkarna började bli ohållbara så vi åkte in. Värkarna kom plötsligt med två minuters mellanrum i bilen och det var hemskt att behöva sitta ner.

Kl 20.20 skrevs vi in och det var jobbigt att behöva sitta med CTG. Värkarna kändes framför allt nere i ryggen, som brännande, skärande smärta samt nere i magen. Barnmorskan som tog emot oss undersökte mig och vid 21-tiden var jag öppen 4 cm så vi skulle stanna kvar och förlossningen var på gång på riktigt! Vad konstigt det kändes. Smsade runt till lite vänner och släktingar och hann med skiftbytet. En ung tjej, Elin, var vår nya barnmorska och först var jag ärligt talat lite skeptisk men det hade inte gått utan henne, hon var jättebra. När hon kom in vid 21.30 kunde jag stå upp och andas genom värkarna och smsa mellan värkarna. 21.40 bad jag om lustgas. Jag gillade att stå och kunna ta mig igenom värkarna men de blev strax mycket värre och det kändes inte som lustgasen hjälpte tillräckligt så jag frågade om hon trodde jag skulle behöva ryggbedövning. Hon trodde att det skulle vara en bra idé med tanke på att man som förstföderska öppnar sig typ 1 cm i timmen och med den takten skulle bebisen inte vara ute förrän framåt småtimmarna om vi hade tur. Min bild från början var att klara förlossningen utan ryggbedövning men jag kände mig ändå öppen för förslag, så jag bad att få tänka på det.

Bebisen hjärtljud var lite höga så de ville sätta en elektrod på huvudet för att kunna hålla koll på honom. Vid 22.15 tar de sönder hinnorna så vattnet går och jag är öppen 5 cm. Nu gör det jäkligt ont så jag bad om ryggbedövningen. Bebisen mår bra när de fortsätter följa honom. Jag ville absolut inte bli sängbunden men jag var så himla trött att jag måste ligga ner mellan värkarna och slumra till. Så jag lägger mig i sängen och stannar där. Här börjar jag tappa greppet om verkligheten helt och hållet på grund av smärtan och det känns riktigt jobbigt. Hade aldrig trott att jag skulle bli så väldigt smärtpåverkad, även om jag var inställd på att det skulle göra ont ont ont. Lustgasen kapar topparna och jag förstår att jag är påverkad i huvudet av den samtidigt som jag ändå på något sätt är med på vad som händer runtomkring.

Ryggbedövningen dröjer eftersom narkosen var fast någonstans så jag får ta värkarna med lustgasens, Tommis och barnmorskans hjälp. Den timmen det tar för narkosen att komma och sätta bedövningen är helvetisk. Jag ligger i sängen och andas lustgas men topparna på värkarna är så starka och gör så ont att jag får panik. När narkosen kommer är det obeskrivligt fruktansvärt att behöva ligga helt stilla för att sätta bedövningen. Så får jag då äntligen bedövningen 23.15. Strax efteråt börjar jag tycka att det trycker på och det säger barnmorskan beror på att bedövningen tar och då känner man större tryck neråt. Jag ber ändå om en kontroll och jag är visst helt öppen, och de sista hemska, hemska värkarna när bedövningen lades var nog redan krystvärkar. Här blir jag så glad att jag börjar gråta, det är inte konstigt att jag haft sjukt ont, på drygt en timme gick jag från öppen 5 cm till krystvärkar. Och med facit i hand klarade jag mig hela vägen med bara lustgas, kände mig som en stålkvinna.

Så börjar krystandet och det var inte alls som jag tänkt. Det var ett himla tryck i kroppen men för mig kändes den aldrig neråt utan just i hela kroppen jag fick verkligen jobba för att få ut bebisen. Men vid det här laget har värkarna ändrat sig och det gör ju inte alls lika ont så jag njuter av att kunna vila ordentligt mellan värkarna och slippa vara så smärtpåverkad. Jag orkar och känner nog inte riktigt för att trycka på ordentligt så de får verkligen peppa mig till att krysta. Under krystvärkarna håller barnmorskan sina fingrar inuti slidan för att visa hur jag ska trycka på och det var effektivt men kändes så hemskt att jag skrek åt henne flera gånger att ta bort händerna. Jag satt upp i sängen med huvudänden maximalt uppfälld. Det var ingen som sa något om det utan det blev bara så och för mig funkade den ställningen jättebra. Tommi satt bredvid och höll i mitt ena ben och min hand och han vågade till och med titta på hur huvudet kom fram mer och mer. Och någonstans kände jag också själv på huvudet. Det var häftigt.

Och så de sista tre krystvärkarna. Pain. The ring of fire. När huvudet stannar kvar i öppningen. Det svåra var aldrig att hålla emot, det gick ju inte att trycka på! När barnmorskan bad mig krysta gick det inte men på något sätt kom huvudet ut ändå. Och så var det kroppen kvar till nästa värk. Pain. Oh, the pain. Men på något sätt kom kroppen också ut och 00.20 föds han, vår son. Fyra timmar efter att vi skrevs in på förlossningen.

Han var varm, kladdig och luktade som något jag aldrig känt förut. Finaste, finaste Alfred. Jag minns bara att jag höll om honom, och maken grät. Det var fantastiskt. Och det finns inga fler ord för det.

Moderkakan kom ut efter fem minuter utan problem men sen var det dags för resten av allt som händer efteråt. Det gjorde ont att få livmodern masserad och det där med att glömma all smärta stämde inte alls på mig. Det sved och brände så fruktansvärt i underlivet att det var hemskt. Jag sprack dessutom lite grann, ena inre blygdläppen gick itu och någonstans två andra små revor men i det stora hela är jag glad att det inte blev värre än så. Lustgasen var min vän även under tiden jag blev sydd.

Och sen fick vi vara ensamma en stund. Tommi, jag och bebisen. Och brickan med smörgåsar.



Så summa kardemumma. Jag tycker förlossningen var hemsk. Fruktansvärd. Och det är så synd för jag tror verkligen inte att det behöver vara så, utan det blev bara så himla intensivt och snabbt mot slutet. Jag hade mycket hellre hållt på några timmar till med smärta som ökade så man hängde med istället för att ligga och panikera för att det gjorde så fruktansvärt ont. Men vid frågan om fler barn så säger jag ett bestämt nej om det måste bli vaginal förlossning och lika okontrollerat som nu. Jag vill verkligen inte föda igen. Huu.

Men det var ju inte bara hemskt. Jag slapp sugklocka, yttre press, värkstimulerande dropp, bristningar hela vägen eller väldigt utdraget förlopp. Alltid något. Och det är en upplevelse att få föda fram ett barn, ett nytt liv. Vi fick ju finaste, finaste Alfred. Och vissa saker blev väldigt bra. Det var bara en liten lampa tänd i rummet och fram tills han skulle ut så vara det bara jag, Tommi och barnmorskan där så det var en väldigt mysig stämning. Tommi var med hela tiden och höll i mig, utan honom hade det aldrig gått. Barnmorskan var stöttande och det hjälpte att hon var med inne på rummet hela tiden. Vi fick dessutom sen avnavlning vilket vi skrivit på ett papper längst bak i journalen men som de faktiskt läste. Och finaste, finaste Alfred mådde bra och vi kände oss trygga och väl omhändertagna hela tiden.

Det är lustigt hur pigg man kan bli efteråt. Jag var uppe och hoppade nästan direkt och fick själv gå och bära upp Alfred till BB. Det blev inte många timmars sömn den natten. Alfred låg på min mage och allt kändes bara helt overkligt. Men jag är glad över att jag var så pigg och att kroppen kändes så bra direkt. Det är skönt att kunna sätta på skorna själv igen och orka mer. Sömnen och tröttheten begränsar mer nu istället. Och att mitt Hb sjönk sista veckorna av graviditeten från stabila 145 till att nu efter förlossningen ligga på 100 bidrar väl till att folk ändå undrar hur jag egentligen mår. Trött. Och känslig. Hormonerna gör sitt. Men vi är så fantastiskt lyckligt lottade som fått en så fin Alfred. Finaste, finaste. Han är värd allt.

Tack

Vårt varmaste och hjärtligaste tack för alla gratulationer och lyckönskningar! Så roligt att ni är så många som tänkt på oss.


Nu börjar livet hitta sin nya form. Att sova när bebisen sover är verkligen vad som gäller. Inatt hade vi tur, han sov mellan 23.30-03.30 och 04-07, fantastiskt efter att ha varit uppe i princip hela natten innan. Nyss vinkade vi av nyblivna mormor, morfar och moster. Det är så roligt att få visa upp vårt underverk.

Den finaste, finaste ungen i hela världen. Och han är vår.
Så underbart.

Utskrivna

Så fick han sin sista dos antibiotika, CRP var normalt och han hade redan ökat 10 gram i vikt från igår så idag vi blev utskrivna på riktigt! De vet inte vad för infektion han har haft, blododling har inte visat något än och kommer antagligen inte visa något heller. Han var väldigt trött efter förlossningen och efter att ha ammat på förlossningen ville han inte amma på många timmar. Då man såg att han var snabbandad ordinerade barnläkaren lite infektionsprover och när dessa var lite förhöjda valde man att ta det säkra före det osäkra och sätta in antibiotika, som nu bara blev i tre dygn. Han har varit väldigt svårstucken så de har fått kämpa väldigt så det känns skönt att slippa se på när de sticker sönder honom, även om han själv aldrig har protesterat annat än när de hållt fast honom för hårt.

Han föddes vid midnatt och las in på neo samma eftermiddag. Det var aldrig något akut läge och jag var aldrig riktigt orolig för själva infektionen. Men det är klart att jag är glad att vi födde på stora universitetssjukhuset och att några av landets bästa läkare och sköterskor tog hand om honom på neo. Kompetensen är så stor att vi kunde vara lugna, och de var aldrig heller oroliga för honom. Men att inte få sova med honom den första kvällen på BB kändes fruktansvärt och med alla hormoner i kroppen blev det inte särskilt mycket bättre. Men redan nästa morgon fick vi ta ner honom till oss på BB och där har han varit på permission tills vi fick permission hem igår. Och nu är vi alltså hemma på riktigt.

Nu ligger det någon och gnyr bredvid mig och jag hoppas det är för att han är hungrig, det finns tryck som behöver lättas på. So long.

Hemma

Nu är han här. Den 22 juli, kl 00.20 kom han till världen, 53 cm lång och 3700 g tung. Han är förstås alldeles perfekt trots två tår som sitter ihop och i våra ögon är han den finaste, finaste vi någonsin sett.


Och livet blir sig aldrig mer likt.





Lille killen var lite tagen av en snabb förlossning och en eventuell infektion så han har legat inne på neo. Vi fick komma hem på permission idag och ska åka in för antibiotika (bensyl-pc och nebcina, sepsisbehandling på min bebis!!) två gånger dagligen i ett par dagar till. Men annars mår vi bra och njuter av att lära känna varandra. Mer detaljer kommer när vi landat.

III

Och för den som undrar, ja, det gör ont att föda barn.


För tillfället nere i 3-5 minuter mellan värkarna och de håller i sig 1 minut. Det är lite jobbigt, är så trött att jag ligger och slumrar mellan men måste upp och stå på tå för att klara av det onda. Det kanske blir en bebis närmaste dygnet ändå. Hoppas hoppas.

Uppdatering II

Här händer inte mycket alls. Värkarna kommer var tionde minut och mer än så är det inte. Min barnmorska är hemskt rättfram och tyckte att det räcker ju verkligen inte, då hade jag legat och fött barn vid det här laget. Om det fortsätter så ska jag ringa förlossningen och be om morfin och en sovdos för latensfasen kan vara hemskt lång, upp till en vecka, hos vissa och jag behöver sova. Så vi får se vad som händer, jag hoppas att det ska dra igång på riktigt för det känns hemskt surt att ha ont för ingenting. Och ännu surare skulle det kännas att få en sovdos som gör att allt stannar av för ännu längre väntan på bebisen.

Uppdatering

Värkar bara var tionde minut nu och de är fortfarande hanterbara när de väl kommer. Tid hos barnmorskan i eftermiddag som sagt, får se vad hon säger. Jag är trött, trött, trött -blev inte många timmars sömn inatt. Och så är jag fruktansvärt hungrig men kunde bara få i mig två kiwi och alvedon, allt annat kommer upp igen vid blotta tanken.

Åh, jag vill bara slippa gå så här i flera dagar. Antingen får det fortsätta nu eller så väntar jag hellre.

När det börjar hända grejer

Vid halv tolv inatt, strax före läggdags fick jag en fem-sex stycken sammandragningar som alla gjorde ont i ryggen och ner i magen och kändes som kraftig mensvärk. Gick på toaletten och såg lite blod. Ringde förlossningen för säkerhets skull som precis som jag trodde att det var teckenblödning/slemproppen, inget farligt alltså och jag skulle försöka sova. Det var ju lättare sagt än gjort, det gjorde ju ändå lite ont men jag lyckades nog sova bort några timmar i alla fall eftersom det är morgon nu. Har precis skickat iväg maken till jobbet, här gör han ingen nytta än så länge. Jag har sammandragningar/värkar med 4-8 minuters mellanrum och de gör ont, men jag andas bara igenom dem än så länge och de kommer nog göra mycket ondare när det väl närmar sig på riktigt.

Har en tid hos barnmorskan i eftermiddag, går nog på den om det inte drar igång ordentligt. Jag hoppas ju att det kommit igång i alla fall eftersom jag haft värkar ända sedan midnatt, och att jag kan ringa hem maken till en nära förestående förlossning så vi slipper alltför många sömnlösa nätter.

Så kanske, kanske att vi snart har vårt barn hos oss. Hoppas.

Tidspessimisten

Jag var en tidspessimist redan när jag föddes en vecka före utsatt datum. Fortfarande är jag oftast patologiskt tidig vart jag än ska och det kan lätt bli lite jobbigt och en lång väntan på tidsoptimisterna. Tycker gott att min lilla bebis kunde ärvt den egenskapen från mig, det är jobbigt att vänta och vänta och då har vi inte ens passerat datumet än.

Barnmorskorna runtomkring tipsar om färdknäppen men det är lättare sagt än gjort när man är smidig och stor som ett annat sjölejon. To be continued alltså.

Närhet

Nu är det helg och det är så skönt att ha maken hemma i två hela dygn. Igår blev jag nästan tokig av att gå och vänta på honom så när han kom från jobbet hem ville jag bara sitta nära, nära. För helgen finns inga planer alls och det känns faktiskt riktigt skönt, jag är nöjd bara jag får ha maken vid min sida och hålla honom i handen. Trygghet.

Och här kommer en nytagen bild på magen, sju dagar före beräknat datum. Stor, ja. Tung, ja. Färdigbakad, ja.

Slemproppen

Ifall jag undrat om jag skulle missa när min slempropp (nej, inte maken, haha) gått behöver jag inte fundera längre. Någonting gulaktigt och lillfingerstort syntes senast jag var på toaletten och det kan inte vara någonting annat än just det.

Och nej, jag tror fortfarande inte att någon förlossning skulle vara nära förestående men kroppen förbereder sig och det är alltid något att jubla över. Snart kanske vi får ha vårt lilla barn hos oss. Åh, vad jag längtar!

Nyss hemkommen från fikat på stan och det var perfekt. En mjukglass, en god vän, solsken och glada människor runtomkring.

Nu så

Kraften börjar återvända. Maken började senare idag så vi båda sov länge och jag vaknade först vid 6-tiden för ett första toalettbesök, Hurra. Nyduschad och med färg på ögonfransarna, pärlor i öronen och lunch i magen är jag redo att för första gången på länge bege mig ut på stan för fika med en kompis. Börjar hämta mig efter förkylningen och det ska bli så gott att se lite folk. Om jag orkar så tänkte jag gå hem från stan också.

En vecka kvar till beräknat datum och max 28 dagar kvar till en eventuell igångsättning. Nu närmar det sig på riktigt.

Nervös?

Nu när det ändå närmar sig beräknat datum får jag ofta frågan om jag är nervös.

Nervös?
Eh, nej.

Jag är otålig och trött på väntan. Det är typ olidligt att veta (eller att inte veta) att det kan starta när som helst eller inte alls inom de närmsta fyra veckorna. Sen är det pirrigt och förväntansfullt och med en varm känsla i bröstet att snart kanske det sover en liten parvel mellan mig och maken - vi längtar och väntar. Angående delen som berör smärta, bristningar, klipp, sugklockor och att försöka trycka ut en människa genom ett litet hål så börjar jag ångra mig, det känns skitläskigt och jag vill inte vara med längre. Tyvärr verkar möjligheten att ångra sig inte finnas. Och så förstås är jag nojjig och livrädd för det som det inte talas om, för att något ska hända. Det viktigaste är att bebisen kommer ut hel och frisk, det måste han göra!

Mycket känslor och en del ångest alltså, men nervositet not so much.

Onsdag

Här händer verkligen ingenting spännande att skriva om. Förkylningen börjar lätta lite men jag sover fortfarande jättedåligt på nätterna. Magen är så stor och långt nere att jag får sitta väldigt bredbent, annars tar det emot. Och nu när jag är hemma och vilar känner jag knappt ens några sammandragningar, inga tecken på att en födsel skulle vara nära förestående alltså.

Klockan 4

Det visas förvånansvärt bra program på TV framåt morgonkvisten, vid 4-tiden kunde man till exempel se Gilmore girls och det är inte fy skam.

Ynk ynk. Det är tungt och det blir sannerligen inte lättare av snuva som gör det ännu tyngre att andas, halsont och att det inte ens går att sova längre. Och väntan blir så konkret nu när vardagen kom och maken åkte till jobbet. Jag vet ju så väl att bebisen antagligen dröjer minst två veckor till, men det är så jobbigt att vänta. Hade jag orkat hade jag fortsatt jobba bara för att få tiden att gå.

Frukost klockan 5

Vaknade och behövde gå på toa men med en snarkande make och början till halsont kunde jag inte somna om. Tänkte att jag nog var hungrig och med lite flingor i magen känns det bättre men jag nyser och snörvlar och har redan förbrukat många näsdukar. Ååh, jag vill inte ha förkylningen som däckade maken förra veckan, jag vill ju föda barn!!

Igår inköptes dessutom en amningsbh i en så stor storlek att jag blev lite rädd. Men den sitter bra och det blir nog bra till första tiden efter förlossningen. Nu kan jag verkligen inte komma på något som vi skulle behöva köpa eller fixa tills bebisen kommer.

Jag har haft sammandragningar mer eller mindre regelbundet senaste dagarna men det känns ju bara som att en muskel spänner sig, högst att ett par stycken har känt som lite mensvärk. Och på det sättet kommer inga barn ut. Men jag försöker vara glad över att kroppen i alla fall förbereder sig, då kommer han förhoppningsvis komma ut självmant inom 32 dagar ( 11 dagar till beräknat datum + 21 dagars övertid ).

Nu så.

Det var det. Fem veckors sommarjobb avklarade. Det har faktiskt varit riktigt trevligt. Men jag är trött och tung så det var ändå lagom att gå hem nu. Fick en jättefin blombukett i rosa och bjöd dem i sin tur på glass. Första jobbet där jag känt att jag faktiskt vill bjuda dem på något. Nu ska jag bara vila och hitta på något litet varje dag, så inte väntan blir för lång.

Tretton dagar kvar till beräknat datum, men vem räknar?

Två veckor.

Idag är det fjorton dagar kvar till beräknat datum. Det är inte särskilt länge egentligen. Och det är max fem veckor kvar av den här graviditeten, om han nu skulle vilja bosätta sig därinne, vilket jag innerligt inte hoppas.

Eftersom sekreteraryrket, som innebär arbete med fötterna på pedaler, inte går så väl ihop med en smärtande, stukad fot är jag hemma idag också. Och det är redan tråkigt. Visst gnäller jag ofta över hur gärna jag skulle vara ledig från jobb och studier men när det inte finns ork att göra någonting annat än att surfa eller läsa på dagarna samtidigt som man bara väntar på bebisen känns en fem veckor lång väntan som en evighet. Eeeeeeevighet.

Och idag har jag redan hunnit läsa ut en bok, haltande dammtorka hela lägenheten, sortera en låda och tittat på tv samtidigt som jag surfat. Imorgon blir sista arbetsdagen och efter det får jag nog börja på en ny filt eller liknande, annars kommer jag förlora all vett innan bebisen är ute.

Platt fall och besök på förlossningen

Nu sitter jag i sängen och skriver istället för jobbet som jag borde. Var på väg till bussen på morgonen med ryggsäcken på ryggen och paraplyet i ena handen när min opålitliga, vänstra fot bestämmer sig för att trampa snett och med magen i vädret kunde jag inte återfå balansen utan jag ramlar. Platt fall. Händerna och knäna fick ta värsta smällen men jag kände hur jag gled en liten bit på magen också. Och paraplyet blev helt skevt.

Som tur var var maken hemma eftersom han skulle börja jobba lite senare idag så han kom direkt. Framför allt blir man ju så chockad och sedan så rädd. Efter att bebisen varit helt galen igårkväll, inatt och på morgonen så var han efter fallet helt stilla. Så jag ringde förlossningen och fick komma in för kontroll.

Fick sitta med CTG i närmare 45 minuter innan maskinen var nöjd men allt verkade bra. Ett besök hos doktorn som gjorde ultraljud visade också en välmående bebis. De verkade mest oroliga över moderkakan men jag har inte haft några blödningar och magen är mjuk så det verkar som att det är lugnt.

Nu sitter jag här med en fot som inte går att gå på och uppskrapade och svullna handflator och knän. Det blev inte riktigt som jag tänkt men bara bebisen mår bra så är jag nöjd! Nu är tårarna slut och jag ska försöka att inte oroa mig så idag ska jag med gott samvete ligga i sängen, läsa böcker och äta choklad. Och sova. När chocken lade sig kom den stora tröttheten.

Stackarna

Oj, vad jag sov dåligt inatt. Vaknade vad som kändes som en miljon gånger. Antingen var det halsbränna, kråkor som höll serenad utanför fönstret, maken som snarkade, toalettbesök eller make som hann börja snarka igen innan jag hann somna om. Idag har jag gått omkring som en godtycklig sengångare och innerligt önskat att förlossningen inte ska starta, i det här skicket blir inga barn födda utan assistans.

Tyvärr kan resterande nätter mycket väl vara likadana men då är det bara att bita ihop och vila på dagarna, på fredag börjar ledigheten. Och jag är glad som klarat mig ända till vecka 38 innan det blev såhär, andra kompisar har inte kunnat sova hela nätter under hela graviditeten(!). Och såhär med blicken i backspegeln inser jag att detta är vad som hållit mig levande under toalettrenoveringarna och tentapluggandet som kantat våren -att jag faktiskt kunde sova.

Halleluja för oavbruten nattsömn!

Barnmorskebesök

Det är såå skönt att bara jobba sex timmar per dag. Är så mycket piggare redan, har inte behövt sova ens sen jag kom hem från jobbet. Vi firar 1 år som gifta idag och en hallon- och blåbärspaj står och väntar på maken som åkte på ett senare pass idag. Väntar hem honom inom en timme och då ska vi fira.

Hann med en sväng till barnmorskan förut idag. Magen har växt 2 cm på drygt lika många veckor, SF-måttet blev 36 nu i vecka 37+4. Den följer sin egna kurva så jag antar att det får räknas som normalstort även om det är mellan översta och normalkurvan. Blodtrycket ligger stabilt och bebisens hjärtljud galopperade på som det skulle. Och så är bebisen fortsatt så fixerad han bara kan bli. Inga andra prover togs och jag hade knappt några frågor så det gick så snabbt idag, trots att vi skrev en graviditetssammanfattning och önskemål till förlossningen. Det blev typ: Har haft en normal graviditet. Vill inte(!!) ha sterila kvaddlar men är för övrigt öppen för smärtlindring.

Det var väl fint -20 veckors kräkande varje morgon, halsbränna och svullna ben sammanfattat i en mening, för det räknas ju ändå som normalt.

Känsliga läsare kan sluta läsa här.
Ja, och så har min kompis hemorrojden som följt mig senaste två åren fått en till kompis. Det däremot har varit lite besvärande senaste tiden! Xyloproct är bra men det hjälper ju inte helt och hållet. Detta skrev barnmorskan också en kommentar om, för då ska man helst inte hålla på och krysta för länge. Av allting just nu är jag nog mest rädd för det när det gäller förlossningen (Ja, förutom att barnet ska fastna, att jag ska spricka all the way, both ways, och att moderkakan inte ska lossna). Vad som händer med hemorrojder efter två timmars krystande vill jag inte tänka på.

Gärna snarast

Vi längtar efter dig, vår lille hjärtkotte! Kom snart!

Lugnt

På jobbet så väldigt lugnt, så jag passar på att blogga lite i smyg. Den senaste tiden har en verklig, hjärtkramande längtan efter vår lille kille börjat smyga sig på. Det närmar sig, på riktigt. Han är till och med fullgången nu och för min del får han komma ut när som.

Har försökt övertala honom om att söndag blir ett bra datum för hans datumfixerade föräldrar. 080706 vore ju inte helt illa. Vår bröllopsdag, 0707, håller vi dock gärna för oss själva. Fast det förstås, vilken present. Han får komma ut precis när han vill så länge han är hel och frisk!

En jobbvecka kvar och jag ska gå ner lite i tid, sex timmars jobb per dag blir bra. Är så himla trött numera när jag måste upp på nätterna för att han ligger på blåsan. För att inte tala om tröttheten som infaller när jag kommit hem och sätter mig i soffan. Zzzz!

Snart helg! Weeee!

Sjuåtvå

Well yes. Då var bilen "lagad". Igen! Den här gången hittade de ett fel på fläktmotorn. Det var väl fantastiskt bra, och de ville bara ha sjuåtvå för besväret med att byta ut den. Nu ska vi bråka lite och tycka att en så ung bil knappast borde ha de här felen. Det är mycket pengar i barnafödartider.

Nyss kom jag hem och såg mina fötter uppsvullna som elefantiasis-light på bara halvtimmen det tog att ta sig hem med kortare promenad och en tur i en enormt varm buss. Jag skulle tagit en bild men nu är det högläge som gäller och man är inte smidigaste i världen när man snart går in i vecka 38.

Äntligen

Och vi är faktiskt redan i juli. Hurra! Detta kan bli bebismånaden. Vad spännande, otroligt spännande. Visserligen beräknad till 24 juli så risk finns att det blir ett augustibarn men det struntar jag i just nu, istället glädjer vi oss åt det fina vädret och som sagt att det snart är dags för lille hjärtkotten att titta ut.

Tokig

Well yes. För tredje gången på ungefär lika många veckor vägrade bilen starta i morses. Trots bättre iskruvade kablar, utbytt batteri och andra undersökningar så var batteriet nu så urladdat att det inte ens gick att låsa upp med nyckeln, det vill säga så här urladdat har batteriet aldrig ens varit.

Jag kom iväg med bussen och maken fick starthjälp och kunde åka med bilen till jobbet, där även verkstaden finns. Vi är måttligt nöjda. Det var en sak när det var sex veckor kvar till förlossning men att snart vara i vecka 38 och vara utan bil gör mig otroligt hispig. Jag kan liksom inte ställa in mig på att eventuellt både tvingas åka nio mil bort OCH tvingas ta taxi. Och så gör det mig så förbannad, det är en ny bil vi har, jag hade förstått om det var en 15 år gammal skrutt men det är en några år gammal Volvo!