Till sist

Alfred.



Eftersom livet numera innehåller få minuter då båda händerna och hjärnan samtidigt är tillgängliga för bloggande och två bloggar inte hinns med så måste jag sätta punkt här. Kommer att publicera en del inlägg dubbelt som rör förlossningen och tiden därefter men bilder och dagliga anteckningar hittar ni i den ogravida bloggen om ni vill fortsätta följa med. Bilder från den första tiden med Alfred.

Det känns lite vemodigt att säga tack och hej, det har varit roligt att få dela graviditeten tillsammans med er. Men detta var just en graviditetsblogg och nu när Alfred är här så behövs den inte längre. Så mitt varmaste tack till alla er som varit med under den här resan och peppat, hejat och kommit med goda råd! Kram.

Tillägg

Alltså, jag är lite kluven till att dela med mig av förlossningsberättelsen. Dels så känns det inte helt legitimt att tycka att det var så pass hemskt som jag gjorde i och med att det gick snabbt och komplikationsfritt och jag skäms nästan för att jag gör det. Men det var just det, alldeles för intensivt. Och dels så vill jag inte att man ska bli förskräckt från att föda. Det ÄR en häftig upplevelse att föda barn och jag tror verkligen att det kan bli jättebra. Visst, det gör skitont men med rätt förberedelser och inställning så vinner man jättemycket och kan klara av mycket mer än man tror. Att samarbeta tillsammans med någon längs med hela förloppet är också oerhört intimt och fantastiskt, det hade aldrig gått utan min man. Så jag peppar fortfarande för vaginala förlossningar hur mycket jag än verkar motsäga mig själv.

Förlossningen

Här har jag under några dagar knåpat ihop en historia om hur det gick till när Alfred kom till världen, mest för att inte glömma det själv. Det var svettigt, intensivt, smärtsamt och resultatet är alldeles underbart. Och för den som vill läsa kommer här en lång berättelse om hur bara några timmar kunde förändra våra liv.


Så förlossningen då. Vid midnatt 21 juli kom några sammandragningar som direkt kändes annorlunda. På toaletten såg jag en liten blödning och ringde in till förlossningen som sa att det nog var slempropp och teckenblödning och att det kanske kunde vara på gång. Natten gick med värkar med cirka 10 minuters mellanrum och jag sov inte många timmar då alvedon inte var särskilt behjälpligt. På morgonen kom värkarna lite tätare men jag skickade ändå iväg maken till jobbet, det var helt överkomligt själv plus att vi inte visste hur lång tid det skulle ta, eller ens om det verkligen var på g. Dagen gick, jag tittade på nedladdade avsnitt av diverse serier och värkarna kom bara med 10-11 minuters mellanrum. Vi hade ett besök hos barnmorskan på eftermiddagen som sa att det kunde hålla på såhär länge och att det kunde vara värt att fundera på en sovdos på förlossningen. På hemvägen stannade vi till på Gyllene måsen där jag plötsligt hade sex värkar på en halvtimme, och de gjorde ont.

Hemma vid 17.30 och värkarna kom väl lite tätare men ändå inte regelbundet så jag ringde in till förlossningen. Pratade med en kvinna som inte riktigt förstod mig, hon tyckte att man visst kunde få gå med så lång latensfas och att sovdos egentligen inte var en bra idé. Mycket misströstande la jag på och grät en skvätt med maken som höll om mig. Samtidigt började någonting hända, värkarna kom plötsligt tätare och började göra ondare. Fick ställa mig upp och vaggande luta mig över sängen eller soffan. Vid 19.30 hade jag plötsligt haft tre onda värkar på tio minuter i en halvtimme och ringde in till Östra, mest för att se hur läget var hos dem, om vi behövde åka längre bort ville jag snart åka iväg. Hon sa att vi var välkomna in för kontroll om vi ville, de hade plats åt oss. Hurra! På förlossningsförberedande kursen hade de talat om tre värkar på tio minuter som kunde hålla på i timmar. Men jag ville veta om jag öppnat mig något och toppen av värkarna började bli ohållbara så vi åkte in. Värkarna kom plötsligt med två minuters mellanrum i bilen och det var hemskt att behöva sitta ner.

Kl 20.20 skrevs vi in och det var jobbigt att behöva sitta med CTG. Värkarna kändes framför allt nere i ryggen, som brännande, skärande smärta samt nere i magen. Barnmorskan som tog emot oss undersökte mig och vid 21-tiden var jag öppen 4 cm så vi skulle stanna kvar och förlossningen var på gång på riktigt! Vad konstigt det kändes. Smsade runt till lite vänner och släktingar och hann med skiftbytet. En ung tjej, Elin, var vår nya barnmorska och först var jag ärligt talat lite skeptisk men det hade inte gått utan henne, hon var jättebra. När hon kom in vid 21.30 kunde jag stå upp och andas genom värkarna och smsa mellan värkarna. 21.40 bad jag om lustgas. Jag gillade att stå och kunna ta mig igenom värkarna men de blev strax mycket värre och det kändes inte som lustgasen hjälpte tillräckligt så jag frågade om hon trodde jag skulle behöva ryggbedövning. Hon trodde att det skulle vara en bra idé med tanke på att man som förstföderska öppnar sig typ 1 cm i timmen och med den takten skulle bebisen inte vara ute förrän framåt småtimmarna om vi hade tur. Min bild från början var att klara förlossningen utan ryggbedövning men jag kände mig ändå öppen för förslag, så jag bad att få tänka på det.

Bebisen hjärtljud var lite höga så de ville sätta en elektrod på huvudet för att kunna hålla koll på honom. Vid 22.15 tar de sönder hinnorna så vattnet går och jag är öppen 5 cm. Nu gör det jäkligt ont så jag bad om ryggbedövningen. Bebisen mår bra när de fortsätter följa honom. Jag ville absolut inte bli sängbunden men jag var så himla trött att jag måste ligga ner mellan värkarna och slumra till. Så jag lägger mig i sängen och stannar där. Här börjar jag tappa greppet om verkligheten helt och hållet på grund av smärtan och det känns riktigt jobbigt. Hade aldrig trott att jag skulle bli så väldigt smärtpåverkad, även om jag var inställd på att det skulle göra ont ont ont. Lustgasen kapar topparna och jag förstår att jag är påverkad i huvudet av den samtidigt som jag ändå på något sätt är med på vad som händer runtomkring.

Ryggbedövningen dröjer eftersom narkosen var fast någonstans så jag får ta värkarna med lustgasens, Tommis och barnmorskans hjälp. Den timmen det tar för narkosen att komma och sätta bedövningen är helvetisk. Jag ligger i sängen och andas lustgas men topparna på värkarna är så starka och gör så ont att jag får panik. När narkosen kommer är det obeskrivligt fruktansvärt att behöva ligga helt stilla för att sätta bedövningen. Så får jag då äntligen bedövningen 23.15. Strax efteråt börjar jag tycka att det trycker på och det säger barnmorskan beror på att bedövningen tar och då känner man större tryck neråt. Jag ber ändå om en kontroll och jag är visst helt öppen, och de sista hemska, hemska värkarna när bedövningen lades var nog redan krystvärkar. Här blir jag så glad att jag börjar gråta, det är inte konstigt att jag haft sjukt ont, på drygt en timme gick jag från öppen 5 cm till krystvärkar. Och med facit i hand klarade jag mig hela vägen med bara lustgas, kände mig som en stålkvinna.

Så börjar krystandet och det var inte alls som jag tänkt. Det var ett himla tryck i kroppen men för mig kändes den aldrig neråt utan just i hela kroppen jag fick verkligen jobba för att få ut bebisen. Men vid det här laget har värkarna ändrat sig och det gör ju inte alls lika ont så jag njuter av att kunna vila ordentligt mellan värkarna och slippa vara så smärtpåverkad. Jag orkar och känner nog inte riktigt för att trycka på ordentligt så de får verkligen peppa mig till att krysta. Under krystvärkarna håller barnmorskan sina fingrar inuti slidan för att visa hur jag ska trycka på och det var effektivt men kändes så hemskt att jag skrek åt henne flera gånger att ta bort händerna. Jag satt upp i sängen med huvudänden maximalt uppfälld. Det var ingen som sa något om det utan det blev bara så och för mig funkade den ställningen jättebra. Tommi satt bredvid och höll i mitt ena ben och min hand och han vågade till och med titta på hur huvudet kom fram mer och mer. Och någonstans kände jag också själv på huvudet. Det var häftigt.

Och så de sista tre krystvärkarna. Pain. The ring of fire. När huvudet stannar kvar i öppningen. Det svåra var aldrig att hålla emot, det gick ju inte att trycka på! När barnmorskan bad mig krysta gick det inte men på något sätt kom huvudet ut ändå. Och så var det kroppen kvar till nästa värk. Pain. Oh, the pain. Men på något sätt kom kroppen också ut och 00.20 föds han, vår son. Fyra timmar efter att vi skrevs in på förlossningen.

Han var varm, kladdig och luktade som något jag aldrig känt förut. Finaste, finaste Alfred. Jag minns bara att jag höll om honom, och maken grät. Det var fantastiskt. Och det finns inga fler ord för det.

Moderkakan kom ut efter fem minuter utan problem men sen var det dags för resten av allt som händer efteråt. Det gjorde ont att få livmodern masserad och det där med att glömma all smärta stämde inte alls på mig. Det sved och brände så fruktansvärt i underlivet att det var hemskt. Jag sprack dessutom lite grann, ena inre blygdläppen gick itu och någonstans två andra små revor men i det stora hela är jag glad att det inte blev värre än så. Lustgasen var min vän även under tiden jag blev sydd.

Och sen fick vi vara ensamma en stund. Tommi, jag och bebisen. Och brickan med smörgåsar.



Så summa kardemumma. Jag tycker förlossningen var hemsk. Fruktansvärd. Och det är så synd för jag tror verkligen inte att det behöver vara så, utan det blev bara så himla intensivt och snabbt mot slutet. Jag hade mycket hellre hållt på några timmar till med smärta som ökade så man hängde med istället för att ligga och panikera för att det gjorde så fruktansvärt ont. Men vid frågan om fler barn så säger jag ett bestämt nej om det måste bli vaginal förlossning och lika okontrollerat som nu. Jag vill verkligen inte föda igen. Huu.

Men det var ju inte bara hemskt. Jag slapp sugklocka, yttre press, värkstimulerande dropp, bristningar hela vägen eller väldigt utdraget förlopp. Alltid något. Och det är en upplevelse att få föda fram ett barn, ett nytt liv. Vi fick ju finaste, finaste Alfred. Och vissa saker blev väldigt bra. Det var bara en liten lampa tänd i rummet och fram tills han skulle ut så vara det bara jag, Tommi och barnmorskan där så det var en väldigt mysig stämning. Tommi var med hela tiden och höll i mig, utan honom hade det aldrig gått. Barnmorskan var stöttande och det hjälpte att hon var med inne på rummet hela tiden. Vi fick dessutom sen avnavlning vilket vi skrivit på ett papper längst bak i journalen men som de faktiskt läste. Och finaste, finaste Alfred mådde bra och vi kände oss trygga och väl omhändertagna hela tiden.

Det är lustigt hur pigg man kan bli efteråt. Jag var uppe och hoppade nästan direkt och fick själv gå och bära upp Alfred till BB. Det blev inte många timmars sömn den natten. Alfred låg på min mage och allt kändes bara helt overkligt. Men jag är glad över att jag var så pigg och att kroppen kändes så bra direkt. Det är skönt att kunna sätta på skorna själv igen och orka mer. Sömnen och tröttheten begränsar mer nu istället. Och att mitt Hb sjönk sista veckorna av graviditeten från stabila 145 till att nu efter förlossningen ligga på 100 bidrar väl till att folk ändå undrar hur jag egentligen mår. Trött. Och känslig. Hormonerna gör sitt. Men vi är så fantastiskt lyckligt lottade som fått en så fin Alfred. Finaste, finaste. Han är värd allt.

Tack

Vårt varmaste och hjärtligaste tack för alla gratulationer och lyckönskningar! Så roligt att ni är så många som tänkt på oss.


Nu börjar livet hitta sin nya form. Att sova när bebisen sover är verkligen vad som gäller. Inatt hade vi tur, han sov mellan 23.30-03.30 och 04-07, fantastiskt efter att ha varit uppe i princip hela natten innan. Nyss vinkade vi av nyblivna mormor, morfar och moster. Det är så roligt att få visa upp vårt underverk.

Den finaste, finaste ungen i hela världen. Och han är vår.
Så underbart.

Utskrivna

Så fick han sin sista dos antibiotika, CRP var normalt och han hade redan ökat 10 gram i vikt från igår så idag vi blev utskrivna på riktigt! De vet inte vad för infektion han har haft, blododling har inte visat något än och kommer antagligen inte visa något heller. Han var väldigt trött efter förlossningen och efter att ha ammat på förlossningen ville han inte amma på många timmar. Då man såg att han var snabbandad ordinerade barnläkaren lite infektionsprover och när dessa var lite förhöjda valde man att ta det säkra före det osäkra och sätta in antibiotika, som nu bara blev i tre dygn. Han har varit väldigt svårstucken så de har fått kämpa väldigt så det känns skönt att slippa se på när de sticker sönder honom, även om han själv aldrig har protesterat annat än när de hållt fast honom för hårt.

Han föddes vid midnatt och las in på neo samma eftermiddag. Det var aldrig något akut läge och jag var aldrig riktigt orolig för själva infektionen. Men det är klart att jag är glad att vi födde på stora universitetssjukhuset och att några av landets bästa läkare och sköterskor tog hand om honom på neo. Kompetensen är så stor att vi kunde vara lugna, och de var aldrig heller oroliga för honom. Men att inte få sova med honom den första kvällen på BB kändes fruktansvärt och med alla hormoner i kroppen blev det inte särskilt mycket bättre. Men redan nästa morgon fick vi ta ner honom till oss på BB och där har han varit på permission tills vi fick permission hem igår. Och nu är vi alltså hemma på riktigt.

Nu ligger det någon och gnyr bredvid mig och jag hoppas det är för att han är hungrig, det finns tryck som behöver lättas på. So long.

Hemma

Nu är han här. Den 22 juli, kl 00.20 kom han till världen, 53 cm lång och 3700 g tung. Han är förstås alldeles perfekt trots två tår som sitter ihop och i våra ögon är han den finaste, finaste vi någonsin sett.


Och livet blir sig aldrig mer likt.





Lille killen var lite tagen av en snabb förlossning och en eventuell infektion så han har legat inne på neo. Vi fick komma hem på permission idag och ska åka in för antibiotika (bensyl-pc och nebcina, sepsisbehandling på min bebis!!) två gånger dagligen i ett par dagar till. Men annars mår vi bra och njuter av att lära känna varandra. Mer detaljer kommer när vi landat.

III

Och för den som undrar, ja, det gör ont att föda barn.


För tillfället nere i 3-5 minuter mellan värkarna och de håller i sig 1 minut. Det är lite jobbigt, är så trött att jag ligger och slumrar mellan men måste upp och stå på tå för att klara av det onda. Det kanske blir en bebis närmaste dygnet ändå. Hoppas hoppas.

Uppdatering II

Här händer inte mycket alls. Värkarna kommer var tionde minut och mer än så är det inte. Min barnmorska är hemskt rättfram och tyckte att det räcker ju verkligen inte, då hade jag legat och fött barn vid det här laget. Om det fortsätter så ska jag ringa förlossningen och be om morfin och en sovdos för latensfasen kan vara hemskt lång, upp till en vecka, hos vissa och jag behöver sova. Så vi får se vad som händer, jag hoppas att det ska dra igång på riktigt för det känns hemskt surt att ha ont för ingenting. Och ännu surare skulle det kännas att få en sovdos som gör att allt stannar av för ännu längre väntan på bebisen.

Uppdatering

Värkar bara var tionde minut nu och de är fortfarande hanterbara när de väl kommer. Tid hos barnmorskan i eftermiddag som sagt, får se vad hon säger. Jag är trött, trött, trött -blev inte många timmars sömn inatt. Och så är jag fruktansvärt hungrig men kunde bara få i mig två kiwi och alvedon, allt annat kommer upp igen vid blotta tanken.

Åh, jag vill bara slippa gå så här i flera dagar. Antingen får det fortsätta nu eller så väntar jag hellre.

När det börjar hända grejer

Vid halv tolv inatt, strax före läggdags fick jag en fem-sex stycken sammandragningar som alla gjorde ont i ryggen och ner i magen och kändes som kraftig mensvärk. Gick på toaletten och såg lite blod. Ringde förlossningen för säkerhets skull som precis som jag trodde att det var teckenblödning/slemproppen, inget farligt alltså och jag skulle försöka sova. Det var ju lättare sagt än gjort, det gjorde ju ändå lite ont men jag lyckades nog sova bort några timmar i alla fall eftersom det är morgon nu. Har precis skickat iväg maken till jobbet, här gör han ingen nytta än så länge. Jag har sammandragningar/värkar med 4-8 minuters mellanrum och de gör ont, men jag andas bara igenom dem än så länge och de kommer nog göra mycket ondare när det väl närmar sig på riktigt.

Har en tid hos barnmorskan i eftermiddag, går nog på den om det inte drar igång ordentligt. Jag hoppas ju att det kommit igång i alla fall eftersom jag haft värkar ända sedan midnatt, och att jag kan ringa hem maken till en nära förestående förlossning så vi slipper alltför många sömnlösa nätter.

Så kanske, kanske att vi snart har vårt barn hos oss. Hoppas.

Tidspessimisten

Jag var en tidspessimist redan när jag föddes en vecka före utsatt datum. Fortfarande är jag oftast patologiskt tidig vart jag än ska och det kan lätt bli lite jobbigt och en lång väntan på tidsoptimisterna. Tycker gott att min lilla bebis kunde ärvt den egenskapen från mig, det är jobbigt att vänta och vänta och då har vi inte ens passerat datumet än.

Barnmorskorna runtomkring tipsar om färdknäppen men det är lättare sagt än gjort när man är smidig och stor som ett annat sjölejon. To be continued alltså.

Närhet

Nu är det helg och det är så skönt att ha maken hemma i två hela dygn. Igår blev jag nästan tokig av att gå och vänta på honom så när han kom från jobbet hem ville jag bara sitta nära, nära. För helgen finns inga planer alls och det känns faktiskt riktigt skönt, jag är nöjd bara jag får ha maken vid min sida och hålla honom i handen. Trygghet.

Och här kommer en nytagen bild på magen, sju dagar före beräknat datum. Stor, ja. Tung, ja. Färdigbakad, ja.

Slemproppen

Ifall jag undrat om jag skulle missa när min slempropp (nej, inte maken, haha) gått behöver jag inte fundera längre. Någonting gulaktigt och lillfingerstort syntes senast jag var på toaletten och det kan inte vara någonting annat än just det.

Och nej, jag tror fortfarande inte att någon förlossning skulle vara nära förestående men kroppen förbereder sig och det är alltid något att jubla över. Snart kanske vi får ha vårt lilla barn hos oss. Åh, vad jag längtar!

Nyss hemkommen från fikat på stan och det var perfekt. En mjukglass, en god vän, solsken och glada människor runtomkring.

Nu så

Kraften börjar återvända. Maken började senare idag så vi båda sov länge och jag vaknade först vid 6-tiden för ett första toalettbesök, Hurra. Nyduschad och med färg på ögonfransarna, pärlor i öronen och lunch i magen är jag redo att för första gången på länge bege mig ut på stan för fika med en kompis. Börjar hämta mig efter förkylningen och det ska bli så gott att se lite folk. Om jag orkar så tänkte jag gå hem från stan också.

En vecka kvar till beräknat datum och max 28 dagar kvar till en eventuell igångsättning. Nu närmar det sig på riktigt.

Nervös?

Nu när det ändå närmar sig beräknat datum får jag ofta frågan om jag är nervös.

Nervös?
Eh, nej.

Jag är otålig och trött på väntan. Det är typ olidligt att veta (eller att inte veta) att det kan starta när som helst eller inte alls inom de närmsta fyra veckorna. Sen är det pirrigt och förväntansfullt och med en varm känsla i bröstet att snart kanske det sover en liten parvel mellan mig och maken - vi längtar och väntar. Angående delen som berör smärta, bristningar, klipp, sugklockor och att försöka trycka ut en människa genom ett litet hål så börjar jag ångra mig, det känns skitläskigt och jag vill inte vara med längre. Tyvärr verkar möjligheten att ångra sig inte finnas. Och så förstås är jag nojjig och livrädd för det som det inte talas om, för att något ska hända. Det viktigaste är att bebisen kommer ut hel och frisk, det måste han göra!

Mycket känslor och en del ångest alltså, men nervositet not so much.

Onsdag

Här händer verkligen ingenting spännande att skriva om. Förkylningen börjar lätta lite men jag sover fortfarande jättedåligt på nätterna. Magen är så stor och långt nere att jag får sitta väldigt bredbent, annars tar det emot. Och nu när jag är hemma och vilar känner jag knappt ens några sammandragningar, inga tecken på att en födsel skulle vara nära förestående alltså.

Klockan 4

Det visas förvånansvärt bra program på TV framåt morgonkvisten, vid 4-tiden kunde man till exempel se Gilmore girls och det är inte fy skam.

Ynk ynk. Det är tungt och det blir sannerligen inte lättare av snuva som gör det ännu tyngre att andas, halsont och att det inte ens går att sova längre. Och väntan blir så konkret nu när vardagen kom och maken åkte till jobbet. Jag vet ju så väl att bebisen antagligen dröjer minst två veckor till, men det är så jobbigt att vänta. Hade jag orkat hade jag fortsatt jobba bara för att få tiden att gå.

Frukost klockan 5

Vaknade och behövde gå på toa men med en snarkande make och början till halsont kunde jag inte somna om. Tänkte att jag nog var hungrig och med lite flingor i magen känns det bättre men jag nyser och snörvlar och har redan förbrukat många näsdukar. Ååh, jag vill inte ha förkylningen som däckade maken förra veckan, jag vill ju föda barn!!

Igår inköptes dessutom en amningsbh i en så stor storlek att jag blev lite rädd. Men den sitter bra och det blir nog bra till första tiden efter förlossningen. Nu kan jag verkligen inte komma på något som vi skulle behöva köpa eller fixa tills bebisen kommer.

Jag har haft sammandragningar mer eller mindre regelbundet senaste dagarna men det känns ju bara som att en muskel spänner sig, högst att ett par stycken har känt som lite mensvärk. Och på det sättet kommer inga barn ut. Men jag försöker vara glad över att kroppen i alla fall förbereder sig, då kommer han förhoppningsvis komma ut självmant inom 32 dagar ( 11 dagar till beräknat datum + 21 dagars övertid ).

Nu så.

Det var det. Fem veckors sommarjobb avklarade. Det har faktiskt varit riktigt trevligt. Men jag är trött och tung så det var ändå lagom att gå hem nu. Fick en jättefin blombukett i rosa och bjöd dem i sin tur på glass. Första jobbet där jag känt att jag faktiskt vill bjuda dem på något. Nu ska jag bara vila och hitta på något litet varje dag, så inte väntan blir för lång.

Tretton dagar kvar till beräknat datum, men vem räknar?

Två veckor.

Idag är det fjorton dagar kvar till beräknat datum. Det är inte särskilt länge egentligen. Och det är max fem veckor kvar av den här graviditeten, om han nu skulle vilja bosätta sig därinne, vilket jag innerligt inte hoppas.

Eftersom sekreteraryrket, som innebär arbete med fötterna på pedaler, inte går så väl ihop med en smärtande, stukad fot är jag hemma idag också. Och det är redan tråkigt. Visst gnäller jag ofta över hur gärna jag skulle vara ledig från jobb och studier men när det inte finns ork att göra någonting annat än att surfa eller läsa på dagarna samtidigt som man bara väntar på bebisen känns en fem veckor lång väntan som en evighet. Eeeeeeevighet.

Och idag har jag redan hunnit läsa ut en bok, haltande dammtorka hela lägenheten, sortera en låda och tittat på tv samtidigt som jag surfat. Imorgon blir sista arbetsdagen och efter det får jag nog börja på en ny filt eller liknande, annars kommer jag förlora all vett innan bebisen är ute.

Platt fall och besök på förlossningen

Nu sitter jag i sängen och skriver istället för jobbet som jag borde. Var på väg till bussen på morgonen med ryggsäcken på ryggen och paraplyet i ena handen när min opålitliga, vänstra fot bestämmer sig för att trampa snett och med magen i vädret kunde jag inte återfå balansen utan jag ramlar. Platt fall. Händerna och knäna fick ta värsta smällen men jag kände hur jag gled en liten bit på magen också. Och paraplyet blev helt skevt.

Som tur var var maken hemma eftersom han skulle börja jobba lite senare idag så han kom direkt. Framför allt blir man ju så chockad och sedan så rädd. Efter att bebisen varit helt galen igårkväll, inatt och på morgonen så var han efter fallet helt stilla. Så jag ringde förlossningen och fick komma in för kontroll.

Fick sitta med CTG i närmare 45 minuter innan maskinen var nöjd men allt verkade bra. Ett besök hos doktorn som gjorde ultraljud visade också en välmående bebis. De verkade mest oroliga över moderkakan men jag har inte haft några blödningar och magen är mjuk så det verkar som att det är lugnt.

Nu sitter jag här med en fot som inte går att gå på och uppskrapade och svullna handflator och knän. Det blev inte riktigt som jag tänkt men bara bebisen mår bra så är jag nöjd! Nu är tårarna slut och jag ska försöka att inte oroa mig så idag ska jag med gott samvete ligga i sängen, läsa böcker och äta choklad. Och sova. När chocken lade sig kom den stora tröttheten.

Stackarna

Oj, vad jag sov dåligt inatt. Vaknade vad som kändes som en miljon gånger. Antingen var det halsbränna, kråkor som höll serenad utanför fönstret, maken som snarkade, toalettbesök eller make som hann börja snarka igen innan jag hann somna om. Idag har jag gått omkring som en godtycklig sengångare och innerligt önskat att förlossningen inte ska starta, i det här skicket blir inga barn födda utan assistans.

Tyvärr kan resterande nätter mycket väl vara likadana men då är det bara att bita ihop och vila på dagarna, på fredag börjar ledigheten. Och jag är glad som klarat mig ända till vecka 38 innan det blev såhär, andra kompisar har inte kunnat sova hela nätter under hela graviditeten(!). Och såhär med blicken i backspegeln inser jag att detta är vad som hållit mig levande under toalettrenoveringarna och tentapluggandet som kantat våren -att jag faktiskt kunde sova.

Halleluja för oavbruten nattsömn!

Barnmorskebesök

Det är såå skönt att bara jobba sex timmar per dag. Är så mycket piggare redan, har inte behövt sova ens sen jag kom hem från jobbet. Vi firar 1 år som gifta idag och en hallon- och blåbärspaj står och väntar på maken som åkte på ett senare pass idag. Väntar hem honom inom en timme och då ska vi fira.

Hann med en sväng till barnmorskan förut idag. Magen har växt 2 cm på drygt lika många veckor, SF-måttet blev 36 nu i vecka 37+4. Den följer sin egna kurva så jag antar att det får räknas som normalstort även om det är mellan översta och normalkurvan. Blodtrycket ligger stabilt och bebisens hjärtljud galopperade på som det skulle. Och så är bebisen fortsatt så fixerad han bara kan bli. Inga andra prover togs och jag hade knappt några frågor så det gick så snabbt idag, trots att vi skrev en graviditetssammanfattning och önskemål till förlossningen. Det blev typ: Har haft en normal graviditet. Vill inte(!!) ha sterila kvaddlar men är för övrigt öppen för smärtlindring.

Det var väl fint -20 veckors kräkande varje morgon, halsbränna och svullna ben sammanfattat i en mening, för det räknas ju ändå som normalt.

Känsliga läsare kan sluta läsa här.
Ja, och så har min kompis hemorrojden som följt mig senaste två åren fått en till kompis. Det däremot har varit lite besvärande senaste tiden! Xyloproct är bra men det hjälper ju inte helt och hållet. Detta skrev barnmorskan också en kommentar om, för då ska man helst inte hålla på och krysta för länge. Av allting just nu är jag nog mest rädd för det när det gäller förlossningen (Ja, förutom att barnet ska fastna, att jag ska spricka all the way, both ways, och att moderkakan inte ska lossna). Vad som händer med hemorrojder efter två timmars krystande vill jag inte tänka på.

Gärna snarast

Vi längtar efter dig, vår lille hjärtkotte! Kom snart!

Lugnt

På jobbet så väldigt lugnt, så jag passar på att blogga lite i smyg. Den senaste tiden har en verklig, hjärtkramande längtan efter vår lille kille börjat smyga sig på. Det närmar sig, på riktigt. Han är till och med fullgången nu och för min del får han komma ut när som.

Har försökt övertala honom om att söndag blir ett bra datum för hans datumfixerade föräldrar. 080706 vore ju inte helt illa. Vår bröllopsdag, 0707, håller vi dock gärna för oss själva. Fast det förstås, vilken present. Han får komma ut precis när han vill så länge han är hel och frisk!

En jobbvecka kvar och jag ska gå ner lite i tid, sex timmars jobb per dag blir bra. Är så himla trött numera när jag måste upp på nätterna för att han ligger på blåsan. För att inte tala om tröttheten som infaller när jag kommit hem och sätter mig i soffan. Zzzz!

Snart helg! Weeee!

Sjuåtvå

Well yes. Då var bilen "lagad". Igen! Den här gången hittade de ett fel på fläktmotorn. Det var väl fantastiskt bra, och de ville bara ha sjuåtvå för besväret med att byta ut den. Nu ska vi bråka lite och tycka att en så ung bil knappast borde ha de här felen. Det är mycket pengar i barnafödartider.

Nyss kom jag hem och såg mina fötter uppsvullna som elefantiasis-light på bara halvtimmen det tog att ta sig hem med kortare promenad och en tur i en enormt varm buss. Jag skulle tagit en bild men nu är det högläge som gäller och man är inte smidigaste i världen när man snart går in i vecka 38.

Äntligen

Och vi är faktiskt redan i juli. Hurra! Detta kan bli bebismånaden. Vad spännande, otroligt spännande. Visserligen beräknad till 24 juli så risk finns att det blir ett augustibarn men det struntar jag i just nu, istället glädjer vi oss åt det fina vädret och som sagt att det snart är dags för lille hjärtkotten att titta ut.

Tokig

Well yes. För tredje gången på ungefär lika många veckor vägrade bilen starta i morses. Trots bättre iskruvade kablar, utbytt batteri och andra undersökningar så var batteriet nu så urladdat att det inte ens gick att låsa upp med nyckeln, det vill säga så här urladdat har batteriet aldrig ens varit.

Jag kom iväg med bussen och maken fick starthjälp och kunde åka med bilen till jobbet, där även verkstaden finns. Vi är måttligt nöjda. Det var en sak när det var sex veckor kvar till förlossning men att snart vara i vecka 38 och vara utan bil gör mig otroligt hispig. Jag kan liksom inte ställa in mig på att eventuellt både tvingas åka nio mil bort OCH tvingas ta taxi. Och så gör det mig så förbannad, det är en ny bil vi har, jag hade förstått om det var en 15 år gammal skrutt men det är en några år gammal Volvo!

Nageltrång

Det här med att klippa tånaglarna har varit rätt problematiskt ganska länge. Är man då född med tånaglar som kräver noggranna, små och frekventa klippningar för att undvika nageltrång så blir det lite problematiskt. Lyckades vid senaste försöket få bort alldeles för mycket nagel och nu är vänstra stortån röd, svullen och ömmar vid palpation. Pain! Och det finns inget annat att göra än att försöka få fram nageln lite försiktigt om det inte ska bli riktigt illa. Önskar mig själv lycka till med det projektet som kräver tid och tålamod med foten i ställning som inte underlättas av den växande magen.

På jobbet tyckte de att magen växt över helgen och jag kan nog inte annat än hålla med. Det växer verkligen fortfarande och det går att känna hur bebisen blir större i magen också. Fantastiskt, vilket mirakel han är, vår lille hjärtkotte! Eftersom jag jobbar inom vården måste de obligatoriska scrubsen på och jag har kört med klänning, det är smidigast med magen. Idag fick jag ta en jättestor storlek för att få plats med magen och eftersom jag är jättekort blir klänningen jättelång och jag ser ut som en barbamamma när jag vandrar i korridorerna.

Vecka 37

Wohoo. Det går i alla fall framåt. På flera graviditetssidor är jag på sista stoppet nu; 37-40-veckorna.

Idag känns det lite lättare. Flexade ut tidigare från jobbet, sov någon timme och nu ska vi ut och äta. Råstekt vitlökspotatis. Det bästa som finns i äta ute-väg.

Och jag är förresten tjockare nu än jag är bredare. Att försöka gå förbi saker är inte längre så självklart. Det vore nästan lättare att rulla fram.

Den stora trötthetens moder

En trötthet värre än Den Stora Tröttheten har drabbat mig. När jag vaknade på morgonen i måndags var det så tungt, så tungt att ens försöka öppna ögonlocken. Och så har det fortsatt hela veckan. Har ändå stapplande tagit mig till jobbet varje dag och sedan hem igen, sovit någon timme och sedan lagt mig för natten. Likväl, så oerhört trött varje morgon. Magen växer, tar nästan emot när jag går och bebisen trycker neråt. Förstår inte hur det ska gå att jobba två veckor till. Nu börjar jag dessutom bli så trött på att vara gravid, trots att det kan vara sju hela veckor kvar. Vilken sinnesstämning som kommer prägla den här familjen om födelsedagen dröjer kan jag börja ana redan nu. Idag blev jag dessutom för första gången irriterad på lilla bebisen som skulle böka runt precis när jag skulle lägga mig för att vila efter jobbet. Hemska jag.

Gnäll, gnäll, gnäll. Det är bara inte så roligt just nu. Tycker bebisen kan komma snart!

Om den oergonomiska ställningen med magen

Nu har magen börjat vara i vägen, typ hela tiden. På jobbet får jag sitta så långt ifrån tangentbordet att jag sitter och skriver med armarna nästan rakt utsträckta. Plus att jag varken kan höja eller sänka stolen särskilt eftersom jag sitter med fötterna på två pedaler jag måste nå hela tiden.

Och antalet dagar jag har kvar att jobba är typ 14. Pust. Men jag gjorde faktiskt mycket idag, klarade det mesta själv och då känns det gott, särskilt när lådan med banden som redan är avskrivna är full!

Håhåjaja

Maken utbrast glatt: "Tänk om vi får barn nästa vecka!!"

Eh. Shit.

För nu närmar det sig verkligen, även om det antagligen dröjer minst en månad. Och när han la fram det på det sättet fick jag nästan panik. Nog för att vi materiellt har det mesta fixat, men förlossningen, ansvaret och tröttheten är jag inte riktigt redo för.

Eh.

Bök

Oj, vad han bökar omkring i magen idag. Nästan så han försöker ta sig ut med rumpan först genom bukväggen. Mysigt men lite otäckt när det stramar och han fortsätter att trycka sig ut.

På midsommarafton träffade jag min lilla, två månader gamla kusin. Hon är så fin. Och det är så overkligt att jag och maken också, om allt går bra, kommer komma hem med ett litet barn. Vårt barn!

Många verkar bli lite förvånade och tro att bebisen ska komma snart eftersom han redan varit fixerad i tre veckor. Tyvärr tror jag det dröjer minst några veckor till, det finns inga tecken på att han skulle vilja komma ut den närmaste framtiden.

Klumpedunsen och han med slutspelsskägget

Maken har den senaste tiden fått ett ordentligt skägg. Till mitt stora nöje och makens förvåning är det inte alls särskilt ovanligt enligt graviditetstidningen att män, mot graviditetens sista tid, sparar till skägg. Och han är bra snygg och fin, min man. Hade det inte blivit barn gjorda tidigare skulle det blivit det nu. If you know what I mean.


Och så bjuder jag på en bild på magen, så här dagen före midsommar. Stor, trött och klumpig. Jag hoppas tiden går fort fram till förlossningen.

Eller lagom fort. Som barnmorskan sa igår på förlossningsförberedande kursen; det här är enda gången man är själv som höggravid. Nästa gång finns det förhoppningsvis ett till litet barn att ta hand om och då kan man inte rå om sig själv på samma sätt. Så jag försöker njuta av tillvaron!

Barnmorskebesök

Andra veckan på jobbet avklarad och efteråt var vi hos barnmorskan en sväng. Vi lyssnade bara på hjärtat, mätte magen -växt två cm på lika många veckor, aj- och tog blodtrycket. Allt verkade bra och det är ju skönt. Frågade om vi inte skulle ta fler venösa prover på mig eftersom jag tillhör en skara av ganska få som har blodgrupp 0-. Och jomenvisst. Det hade min gamla barnmorska glömt och den nya inte tänkt på. Men nu ligger ett rör i ett kylskåp i väntan på att det ska bli måndag eftermiddag och provet kan gå iväg för undersökning.

Bebisen är för övrigt fixerad redan sedan förra besöket, har nog glömt skriva det. Inte för att det betyder någonting men som barnmorskan sa, han gör det han ska, ligger rätt och växer och jag ska göra det jag ska.

Men jag börjar längta efter att ha bebisen på rätt sida av bukmuskulaturen. Det går i princip inte att böja sig ner längre för att ens sätta på knäppningen på sandalerna. Och så ska jag försöka knipa knipa knipa. Efter att ha skrivit en hel dags mottagning för läkare som specialiserar sig på diverse framfall inser jag att det kan jag klara mig utan.

Imorgon är det midsommar men jag har inga andra planer än att jag ska vispa grädde och äta några jordgubbar till. Mums!

Ödematösa ben

Att först sitta framför datorn på jobbet i över åtta timmar och strax därefter åka på förlossningsförberedande kurs i tre timmar där man sitter trångt på en föreläsningssals hårda stol med bara en kvarts rast leder visst till att mina knölar vid anklarna försvinner. Oh, happy day. Önskar att mina vader sedan tidigare var av denna värld så jag kunde få på mig stödstrumpor. Nu skriver jag liggande i soffan i en mindre ergonomisk ställning med förhoppning om att lite vätska ska fördrivas i alla fall.

Idag har jag dessutom varit hemskt törstig och kissat hela hela hela tiden. Gah. Nu måste måste måste jag dra ner på godiset, medicinkursen ligger alldeles för nära i tiden. Diabetes är något jag helst slipper. Annars är det nog ett bra tecken, för jag tror bebisen sjunkit ner lite grann och då kan man tydligen också behöva uträtta toalettbehov oftare. Det ilar lite neråt och de senaste dagarna har jag haft lite sammandragningar med mensvärk. Förberedelse pågår.

Annars är förlossningsförberedande kursen rätt bra. Kursledaren är rolig och det är faktaspäckat. Det är dessutom skönt att veta att maken hört allting, så kan vi diskutera hur vi önskar att förlossningen kommer förlöpa. Idag pratade vi smärtlindring. Jag kommer aldrig, lika lite som jag kommer bli ögonläkare, ta kvaddlar. I övrigt är jag öppen för det mesta, även om jag hoppas kunna klara mig på det minsta möjliga.

Det är tydligen match på TV och det är ju bara så tråkigt. Därav förpassas jag till dator och nu finns ju både tid och lite ork att uppdatera. Annars är jag rätt trött efter jobbet, även om det går bra och fortfarande är ganska tillfredsställande. Men jag längtar efter bebisen. Imorgon är det prick fem veckor kvar till beräknat datum. Hoppas hoppas, han kommer i tid.

Klart II

Nu så. Bilen ska vara lagad och det mesta vi behöver finns hemma. Kom hellre förr än senare, mitt lilla barn!

Klart

Jomen. Vi har funderat och funderat och det verkar som att det mesta är klart inför bebisens ankomst. Vagnen hämtas efter att bebisen är här liksom skötbordsdelen som sätts på skåpet när det närmar sig due to platsbrist. Shit. Det börjar bli verkligt.

Men bebisen får helst vänta några dagar till, bilen är trasig igen och måste lagas först. Utan egen bil vägrar jag åka till något annat sjukhus än de här i stan, trots platsbrist. Inte kan man väl kräva att vi ska betala upp till nio mils taxiresa, eller?


Igår höll jag en liten i famnen och det känns mycket märkligt att vi inom två månader, om allt går bra, peppar peppar, har en alldeles egen liten en.

Typ status quo

Här händer det inte så mycket på bebisfronten just nu. Han bökar lite några gånger per dag, hickar desto mer, magen är stor och benen är svullna nästan upp till knäna.

Bilen är lagad, gratis till och med! Heja snälla mekanikerna (som lagade bilen genom att dra åt en sladd). Jag vågar mig nog på att tro på tentaresultatet som ligger ute, medicinkursen är avklarad. Heja mig, trots toalettrenoveringar, ommålning och allt vad det heter!

Livet är faktiskt ganska behagligt när man har en toalett hemma.

Stressmoment

Heh. Vår bil, vår relativt nya bil som inte ens är tre år gammal har fått för sig att ladda ur batteriet och går således inte igång om man inte laddar batteriet först. Typiskt opraktiskt! Nu är jag glad att jag inte är ännu gravidare, men nog är det frustrerande att veta att om nåt skulle hända nu skulle vi måsta beställa taxi. Imorgon, om maken på något sätt tar sig till jobbet får han se till att ordna detta! Som tur är jobbar han på samma ställe där bilen en gång tillverkades, så det finns mekaniker lite mer tillgängliga.

Men håll gärna tummarna att inte all skatteåterbäring går åt till att laga bilen! Och att bebisen håller sig lugn i magen.

Klumpedunsen

Om jag tidigare trott att jag var stor och känt mig klumpig så är det inget mot hur jag känner mig nu. Det är jobbigt att sätta sig i bilen (men jag kör fortfarande), nästintill omöjligt att ta sig upp från sängen/soffan/stolen utan en större ansträngning och om jag råkar se mig själv i helfigur på stan blir jag lika förvånad över magstorleken varje gång. Och så är det rätt kämpigt i värmen men vi har åkt till föräldrahemmet och badat flera gånger och i skuggan på landet njuter man av sommaren!

Vi har köpt på oss lite dricka och snacks idag som kan packas ner i väskan som ska med till förlossningen. Tänkte packa det som kan packas i förväg någon gång nästa vecka. Sen får den stå och vänta tills det är dags. Det känns sjukt att inom tio veckor har vi fött barn, även om vi skulle gå tre veckor över tiden. Förhoppningsvis går allt bra och vi kan börja vårt nya liv tillsammans med vårt lilla barn! Vi längtar och väntar, och hoppas och ber att allt ska gå bra!

Stort liv

Heh. Bebisen ska enligt gårdagens beräkning väga cirka 2500 gram. I vänta barn-boken vi fått från barnmorskan står det att barnet nu ökar med 250 gram i veckan. Det är mellan sju och tio veckor kvar tills barnet ska ut. Enkel matten ger ett skrämmande antal gram som jag påstås kunna föda fram. Lilla barn, väx lagom mycket nu på slutet!

Sista datumen

Nu är de resterande barnmorskebesöken också inplanerade och sommaren ser alltså ut som följer. Däremellan hoppas jag kunna få plats med biobesök (sex and the city-filmen måste ses), middagar ute och flertalet träffar med goda vänner i sann passa-på-innan-bebisen-tittar-ut-anda.


9 juni börjar jobba

13 juni studentfest för kusinen

19 juni barnmorskan

7 juli första bröllopsdagen, barnmorskan

11 juli sista dagen på jobbet, vecka 38+0 och bebisen är i princip färdigbakad och klar om han skulle vilja komma ut.

21 juli barnmorskan

24 juli beräknad födelse

Ultraljud och fika på stan

Idag har jag varit på stan, värmen till trots. Köpte en fläkt som efter max tio minuters användande redan är väl värd varenda en av de 98 kronorna den kostade på Clas Ohlson. Därefter ett besök hos bokhandlaren och fyra pocketböcker följde med hem. Här ska det läsas.

Sen skulle jag träffa min nya barnmorska. Hon var ung, kan inte varit många över 30, och rätt trevlig men väldigt rättfram och aningens barsk. Mina värden var så bra, såå och jag hoppas jag är lika bra på att föda som hon hävdade att finska kvinnor är. Mitt Hb skulle gått upp från 122 till 142 på dryga tre veckor dock, men jag är skeptisk. Antingen är jag aningens dehydrerad eller så var det mätfel på förra värdet.

Därefter var det dags för tillväxtultraljudet och på en månad har min lille grabb (japp, en snopp sågs tydligt den här gången också) gått från - 11% till + 9%. Urinblåsan var välfylld, njurbäcken såg normalvida ut, hjärtats rum lika så och diafragmavalven var fint välvda. Och så gjorde han pussmun åt mamma. Min lille hjärtkotte.

Eftermiddagen avslutades med en mjukglass i skuggan tillsammans med en gammal kompis från högstadietiden. Lika trevligt som alltid! Nu ska jag njuta av fläkten en stund till.

En badande buddha

Dagen har varit så varm. Vi åkte till mitt föräldrahem som passande nog ligger nära en strand och en sjö. I skuggan gick det att överleva. Och vi har badat! Jag badade nog en tre gånger till och med. Lite kallt men uppfriskande. Och färskpotatis är såå gott.

Vi tog en annan väg hem, åkte förbi grannstaden där ett av våra alternativ-förlossningar ligger ifall det skulle vara fullt här i storstaden. Det känns skönt för maken att veta hur man kör dit ifall det skulle behövas.

Nu sitter jag här med korslagda ben framför bärbara datorn och inser att jag ser verkligen ut som en knubbig liten buddhastaty, ni vet han med kulmagen. Och handduken gick inte att knyta runt magen när vi var på stranden. Det börjar bli tungt.

Bilder

Well yes. Magen, och därmed förhoppningsvis även bebisen, växer och frodas. Bjuder bara på magbilden för jag hade ingen bra hud-dag igår, vecka 31+5.



Och här är spjälsängen vår son ska sova i. Köpte vita medaljonglakan från rätt start, de är lite skrynkliga efter tvätten och vi har inte fått tummen ur att köpa en strykbräda sen den förra gick sönder. Vi ska ha ett likadant vitt spjälskydd också bara att de var slut då när vi köpte lakanen. Jag gillar vitt, vi har nästan likadana vita bäddset med medaljonger till vår säng också.

Sammandragningar

Håhåjaja.

Har haft några sammandragningar efter dagens promenad. De har börjat kännas lite nu, svagt svagt molande, ungefär som mensvärk. Förvärkar kanske det kallas. Livmodern förbereder sig inför vad som komma skall om två månader.

Det känns knappt men man påminns väldigt snabbt om hur mensvärk kan kännas och därifrån är tanken inte lång att inse att förlossningen kommer göra typ tusen gånger ondare. Var finns ångerknappen?

Röda babystjärtar

Insåg häromveckan att jag inte vet hur man brukar göra idag när bebisen blir röd om rumpan. Det enda jag minns från uppväxten med alla småkusiner är att det fanns puder och det hällde man på när man skulle byta blöja. Men mina minnen är mer än 15 år gamla. Har börjat fråga runt lite samt söka svar på nätet och jag är nog bara än mer förvirrad. Inotyol-salva? Potatismjöl? Eight hour cream från Elizabeth Arden?

Antar att man provar någonting som funkar och så kör man på det!

Spjälsäng

Efter att ha grejat här hemma med att få lägenheten bebolig igen orkade jag aldrig börja plugga idag. Till slut tänkte jag att dagen får bli pluggfri och så gör vi något roligare istället. Dessutom har jag ont i halsen och rösten är helt förvrängd så det är väl något virus i kroppen som gör att orken tryter.

Vi åkte först till ett köpcentrum och tittade lite. Tyvärr var vi plötsligt många kronor fattigare. Sen passade vi på att åka till IKEA när vi ändå var på gång och köpte med oss spjälsäng och skötbord. Hade tänkt vänta med att sätta upp det till efter onsdagen när badrummet ska renoveras så vi kan få in det där direkt men jag kunde inte hålla mig. Spjälsängen är redan uppe och bäddad. Det känns så konstigt, att om allt går bra kommer vår son sova där. Åh, vad jag hoppas att allt ska gå vägen!

Idag är det dessutom exakt två månader till beräknad födelse. Tänk! Nyss var det ju slutet av mars, det är inte alls länge sedan.

Bök

De senaste dagarna har bebisen börjat böka så väldigt. Det är nog så det bäst beskrivs, han trycker och knör och bökar. Mysigt såklart men nästan lite otäckt när det känns som han kommer trycka sig ut genom magen istället. Min lilla hjärtkotte. Vecka 32 idag. Snart börjar nedräkningen på riktigt.

Liten uppdatering

Jag bor hos släktingar och har det gott. Renoveringen drar ut på tiden så jag blir kvar här veckan ut och både jag och bebisen saknar maken väldigt. Det är svårt att somna när man vant sig vid att någon håller om en.

Annars mår jag rätt bra, peppar peppar. Lite halsbränna men inget som inte några tuggtabletter Link klarar av. Igår upptäckte jag dock att jag har antydan till bilaterala pittingödem på fötterna och på händerna upp till handleden. Jag som redan nojjar över min höga puls får för mig att det är hjärtsvikt. Inte bra att tentaplugga medicin i samband med att man är gravid och värmen drar över landet.


Och så träffade vi ännu en liten bebis igår, som inte ens var en vecka gammal. Så liten, så fin. Längtan efter den egna lilla krabaten blev förstås inte mindre!

Saker att se fram emot

Läste lite bakåt i bloggen och jag har redan passerat alla datumen jag skrev upp senast.

30 maj tenta, ledighet

2 juni barnmorskebesök + extra tillväxtultraljud eftersom han var lite liten på könsultraljudet

9 juni börjar jobba

7 juli första bröllopsdagen

11 juli sista dagen på jobbet, v 38+0 bebisen är i princip färdigbakad och klar om han skulle vilja komma ut.

24 juli beräknad födelse

Vecka 31

Det går framåt ändå, vecka 31 idag. Magen växer, bebisen bökar och försöker kravla sig ut och halsbrännan är inte nådig.

Trött trött trött. Skönt att slippa infinna sig på avdelning varje dag. Ska bara försöka ta itu med pluggandet nu. Har tittat lite på endokrinologi idag och tänker att på mitt nästa barnmorskebesök om två veckor får de ta lite tyroideaprover på mig. Det kan aldrig vara fel att utesluta det som orsak till min takykardi/hjärtklappning.

Tre fjärdedelar

Håhåjaja. Tre fjärdedelar av graviditeten är gjorda. Om exakt tio veckor är det beräknad födelse. Att man här i västra götaland får gå över tre veckor om det vill sig illa är inget jag tänker tänka på nu.

Tio veckor är inte så mycket. Två veckors tentaplugg, en vecka ledigt, fem veckor på gamla jobbet som läkarsekreterare och sen ska jag vänta in lilla bebisen. Så ser planen ut för den närmaste tiden.

Pust och frust

Vecka 30 fortfarande. Magen verkar växa varje dag och det börjar bli tungt nu. Förstår inte hur det ska gå i tio veckor till. Men maken han bara skrattar och säger gulliga saker när han kommer hem och ser hur jag stånkande och vaggande förflyttar mig fram. Han har någon galen idé om att ju större, desto vackrare är jag och han påstår sig längta efter den dagen hans armar inte längre når runt magen. Crazy man.

Igår hade jag en dag med vidrig halsbränna. Fick äta nästan en hel karta med förstoppande tuggtabletterna, har inte kommit ihåg att köpa en annan sort. Halsbränna är verkligen så onödigt, så obehagligt och så hemskt otrevligt!

Nu borde jag plugga men jag har sovit dåligt inatt igen och mår allmänt tjyvigt. Får se vad det blir av dagen.

Om filten

Kul att så många gillar filten! Den är verkligen busenkel att virka, två stolpar hela vägen. Jag hittade mönstret här. Nu virkade jag med mindre nål och bomullsgarn så jag fick nästan dubblera antalet maskor i början. Den är dessutom enbart gjort i vitt garn och så ett varv grönt runt det hela. Jag ville ha en bomullsfilt och det var tur det för det garnet kostade bara 20 kr nystanet och det gick åt iaf 12 nystan till min filt som är lite större än på beskrivningen. Det finns ju underbart mjukt alpackagarn att använda också men det kostar nästan 60 kr för ett nystan och då skulle filten plötsligt bli fruktansvärt dyr!

Kullannuppu

Hur gullig är inte den här bodyn från Lundmyr. Kullannuppu är finska och betyder typ älskling.

Well yes

Åh, min rygg är sådär allmänt obekväm och jag längtar bara efter att få ligga på mage. Det gör jag visserligen i skrivande stund, men det är inte som förut. Magen är i vägen och det svankas i ryggen så det är inte alls känslan jag längtar efter.

Enligt barnmorskan ligger barnet med huvudet ner och fötterna upp till höger. Det jag oftast brukar känna nere till vänster trodde hon var händerna. Nu till problemet jag grubblat på sedan besöket. Antag att hon som erfaren barnmorska känt rätt; då måste mitt barn sakna viktiga motoriska förmågor i benen för jag känner verkligen ingenting uppe till höger. Nere till vänster däremot bökas det för fullt många gånger dagligen. Moderkakan ska sitta någonstans i framväggen enligt ultraljudet men frågan är om den kan dölja samtliga sparkar såhär sent i graviditeten. Och jag förstår inte hur barnet skulle ligga om jag kan känna händerna och allmänt bök nere till vänster men inte känna något av benen alls. Jag har tid för tillväxt-ultraljud om tre veckor eftersom han var lite liten på könsultraljudet. Då får vi väl se om inte tidigare hur det står till med rörelseförmågan i benen. Det hade varit så skönt att inte tänka i medicinska banor hela tiden. Känner mig så himla dum om jag skulle maila barnmorskan om det här.

Filten

Så var då filten till min bebis färdig. Den är helt och hållet gjord av mig själv, från början till slut, har till och med stoppat in varenda trådbit. Det är så jag känner mig lite stolt! Nu ligger den i en låda och väntar på att användas. Snart.

Barnmorskebesök

Idag har jag varit hos barnmorskan. Det gick bra fram tills att jag berättade att min puls numera konstant ligger kring 100. Hon frågade om jag var stressad. Då brast det. Maken och barnmorskan klappade lite på mig och efter en stund kändes det lättare.

Det är verkligen jättejobbigt. Praktiskt prov med bistre professorn nästa vecka. Veckan därpå ska de måla om i hela lägenheten och förhoppningsvis, äntligen, göra klart toaletten. Och veckan därefter är det dags för stora tentan. Det vill säga, försök tentaplugga när hela lägenheten är uppochner och det springer folk in och ut hela tiden. Nu inser jag mina begränsningar och högsta prioritet är lille bebisen så jag kommer inte satsa på tentapluggandet som jag skulle gjort annars. Klarar jag tentan är det ett plus. Annars gör jag om den senare. Jag måste bara ta mig levande ur den här månaden. Sen kan jag pusta ut.

Magen växer som den ska och blodtrycket låg bra som tur var. Hb hade sjunkit från 135 till 122, men jag vet inte hur mycket jag litar på det. Två prov tagna på samma gång, av samma person kan visa helt olika har vi fått lära oss. Nåja, helt normalt värde i alla fall men konstigt att det sjunker nu när jag äntligen känner mig lite piggare.

Ont i magen

Såna här artiklar ger mig så fruktansvärt ont i magen. Det värsta är ju att inte veta förrän det är dags och man står där med helvetiska värkar och vetskapen att man eventuellt måste åka många mil bort till ett annat sjukhus.

Ursäkta att jag tjatar men...

Jag längtar så efter vår lille bebis-pojke. Idag köpte vi en babysitter och den står framme nu, i brist på säng och skötbord. Tittar på den och hjärtat går nästan sönder av längtan. Snart snart, det går ju snabbt, men ändå inte. Vill träffa vårt barn nu!!

Körde lite bil på de stora vägarna idag. Måste öva mig så jag med gott samvete kan ge mig ut på vägarna med en liten i bilen. Det kändes så overkligt när jag sa till maken att "det är ju jättebra om du börjar cykla till jobbet, då har jag bilen och kan åka på ärenden när jag är hemma med bebisen!"

Kläder och IKEA

Idag fick vi lite mer kläder till vår grabb från min familj. Det var bland annat ett par jeans -så små, så fina. Har sorterat alla kläder nu, de ligger i en låda och väntar på att användas. Vi är nog snart klara med klädinköpen, skönt att slippa tänka på det senare. Det behövs bara några fler tjockare tröjor och några helvita bodyn. Sen får vi tvätta för hand om inte kläderna räcker tills nästa tid i tvättstugan.

Vi var en sväng på IKEA förut idag. Köpte billiga handdukar, tvättlappar och tygbitar. Tittade på säng och skötbord men det tar vi när toaletten är färdigrenoverad och väggarna tapetserade. Det går som sagt inte särskilt fort när man bor i studentlägenhet men förhoppningsvis är det bara tre veckor kvar nu. Det ska bli så skönt att få kissa på egna toaletten. Så obeskrivligt skönt! Då har vi varit nio (!!!) veckor utan toalett, allt under andra hälften av graviditeten. Det har ändå gått förvånansvärt friktionsfritt även om det är såklart är jobbigt.

För oss var det verkligen helt rätt att göra ett extra ultraljud. Det är mer personligt att veta att det är en kille. Och för mig är det skönt att få veta ännu en gång att allt verkar bra. Bebisen är bara lite liten, -11% vilket är cirka 100 g, men det ligger inom normalvariationen enligt barnmorskan. Visade filmen från ultraljudet för familjen och de tyckte nog det var spännande att se men kanske inte lika roligt som för mig och maken som blir helt till oss av filmen.

Och så lilla ansiktet

Har äntligen lyckats pausa filmen så jag kunde ta en print screen och visa er en bild på det lilla, söta ansiktet. Det är alltså ansiktet i profil man ser med huvudet till höger. Ovanför den lilla pilen är pannan och går man mot vänster är den stora kröken näsan. Därefter ses en liten pussmun och de ovala sakerna längst till vänster är nog armarna.

Vi har tittat på filmen flera gånger och blir så varma av lycka inombords. Det är vårt barn, vår son. Så självklart att det är just Han som ska komma till oss. Lilla Livet, vårt mirakel. Det är en nåd över allt förnuft och vi hoppas så att allt ska gå bra nu! Vår son. Wow.

Bildbevis

Den röda pilen pekar på pungen. Bilden är tagen underifrån och man måste nästan vara proffs för att tolka vad som är vad. Till vänster ser man två bollar, det är benen i genomskärning. Till höger ligger rumpan.

Det blir en....

Wee! Idag har vi varit på könsultraljud. Allt såg bra ut och vi väntar en pojke!

Det är en pung och snopp, det gick inte att ta miste på. Vi fick allt på DVD så om jag lyckas lägger jag upp bildbevis här senare. Nu ska vi gå och vara lyckliga en stund. Vår son. Åh, vad jag längtar.

Pirrigt

Ååh, vad spännande det ska bli imorgon. Dels att se lilla bebisen och dels förhoppningsvis få reda på vilken sort det blir. Vill att det ska vara morgon nuuu!

Snart, snart och färdig filt

På fredag ska vi göra ett könsbestämmande ultraljud. Vi köper det för mången peng eftersom de inte berättar könet på rutin-ultraljudet. Det är inte bara för att få reda på könet, även om det ska bli roligt, utan det känns skönt att någon kollar att bebisen hittills växt som den ska och att allt förhoppningsvis ser bra ut. Vår lilla bebis. På fredag är det dags, det ska bli så roligt!!


Filten jag började på förra veckan är i princip klar nu. Idag har jag virkat, virkat och virkat. Det enda som fattas är att jag ska köpa ett nystan till i någon annan färg och virka runt hela filten. Det blir nog grönt, men jag köper det efter ultraljudet ifall jag skulle få för mig att välja en annan färg som är mindre könsneutral. Nu längtar jag efter att få börja ställa upp spjälsäng, vagn och ställa iordning diverse bebisrelaterade saker men det får bli efter renoveringen och efter tentan. Drygt en månad kvar tills boandet kan börja på riktigt alltså.

"Och hur sköter sig magen..?"

Gick på akuten bredvid en läkare idag som vid antal tillfällen frågade patienter om hur det går med avföringen. Jag insåg till min förskräckelse att från att ha skött magen minst en gång dagligen nu gått till att under en veckas tid knappt fått ut några kaninploppar. Detta trots mycket vatten, fibrer och vad glass och yoghurt gör för en finsk, laktosintolerant mage.

Pain.

Om bebisdoft och längtan

Jag har som bekant fått en ny kusin och igår fick vi träffa henne. Hon doftade precis så gott som bebisar gör. Mitt bebishjärta värker av längtan efter vårt lilla barn. Hade förlikat mig med tanken att tre månader kanske inte var så lång tid ändå men nu känns det som en evighet igen.

God morgon

Bebisen levde rövare i magen när vi vaknade. Och gör så fortfarande, två timmar senare. Har aldrig känt bebisen så lång tid på samma gång. Det är så väldigt mysigt att känna. Och att Tommi får känna mycket.

Det har känts både uppe och nere i magen så jag tror den snurrar omkring också. Helst får den gärna stanna med huvudet ner redan nu men än finns det tid och plats att snurra runt ett bra tag.

Idag ska jag fortsätta virka på en helvit filt till bebisen. Det var stört omöjligt att hitta en billig, vit stickad eller virkad filt på stan så jag tänkte göra en själv.

Han som kommer med glass

Min gullige make inte bara hämtade mig idag när jag insåg att jag inte skulle orka ta mig hem när jag precis missade spårvagnen, han kommer med en skål glass också. Triumfs hallon och choklad är dock inte lika god som den hade kunnat vara.

Igår när jag åt glass insåg jag plötsligt att jag ställt skålen på magen. Den är såpass stor nu, att jag omedvetet använde den som avlastningsyta. Only three months to go.

2/3

Nu är två tredjedelar av graviditeten avklarade. Tänker man så känns det ganska kort. Imorgon är det exakt tre månader kvar till beräknad förlossning. Men det känns istället jääättelångt fram. Som att bebisen tänker stanna i magen för alltid.

Är hemma och vilar upp mig idag, kände att det behövdes. Plus att vi har väldigt mycket att läsa den här veckan. Har mycket att göra tills imorgon, den här veckan går alldeles för fort. Idag är också dagen då de kollar om det är tillräckligt torrt i väggarna så de kan börja bygga upp toaletterna igen. Åh, vad jag hoppas det! Så att det blir klart någon gång. Minst fyra veckor tar det när de väl börjar bygga och jag orkar inte mer. Det börjar dessutom bli tungt att huka sig ner när jag ska använda hinken.

Promenerade ner till mataffären förut så jag skulle röra mig lite. Diabetestemat i skolan får mig inte att sluta med godis tyvärr, men jag ska försöka röra mer på mig i alla fall.

Just nu gör inte ryggen ont heller och det är så skönt! Har inte heller haft någon halsbränna senaste dagarna. Och jag sover faktiskt hela nätterna även om jag vaknar tidigt, vilket jag förstått att inte alla gör. Alltid något att vara tacksam över!

Ännu ett tillskott i släkten

Idag har min morbror med fru fått en liten tjej. Wee!:)

De fick också ett par veckor för tidigt. Antar att jag själv kommer vara bitter och stor som en val eftersom jag säkert kommer gå över minst tre veckor. Men den dagen den sorgen. Minst fem veckor måste bebisen dock stanna i magen har vi kommit överens om, en fungerande toalett inne i lägenheten är ett måste.



Här är jag förut idag. Nya klänningen är väldigt grön, men fräsch. Jag blir så glad av den.



Och så en bild från när vi provknöt sjalen vi köpt. Istället för bebis har vi en nalle i den. Åh, vad jag längtar efter att få bära på vårt lilla barn. Längtar, längtar, längtar. Och åh, vad vi hoppas och ber att allt ska gå bra. Det är fortfarande oroligt, I say.

Sammandragningar

Håhåjaja. Idag skulle jag vara duktig och premiärcykla till skolan som ligger ett antal backar och sju-åtta kilometer bort. På vägen hem vid den sista backen fick jag sjukt ont i magen och var tvungen att leda cykeln och nu på kvällen har jag haft cirka 7-8 sammandragningar senaste timmen. Vet inte riktigt när man ska bli orolig, det gör liksom inte ont utan är bara obehagligt. Orkar inte riktigt ringa förlossningen för att rådfråga, för tänk om de ber oss åka dit. Jag är så trött och vill bara sova. Det går nog över med lite mer vila. Imorgon ska jag åka kollektivt igen.


Och så säger vi Grattis till Jenny och Niclas som fick sin lille kille idag. Wee!:)

Wee.

Hurra. Idag börjar den stora nedräkningen efter bebisen. Vi har gjort över 181 dagar som gravida av 280. Bara 99 dagar kvar. Tvåsiffrigt liksom. Det är inte särskilt mycket.

Jag får nog lägga in en bild till magen snart. Den har växt igen. Har ingen helfigurspegel här hemma så jag ser sällan hela mig i spegeln men igår på Maxi råkade jag gå förbi en spegel och fick en smärre chock. Storlek stor. Eller som en kvinna frågade i helgen; "Nu är det väl inte så långt kvar?" "Eh, jo, typ tre och en halv månad!" Förstår inte riktigt var detta ska sluta.

Fick hem skötväskan igår och den verkar jättebra. Typ massa små och stora fack, ett vadderat skötunderlägg, rejält tyg och lagom lösa magneter som håller fast locket. Tror det blir hur bra som helst. Nu fattas bara vagnen. Och bebisen såklart.

Börjar bli lite orolig för förlossningen. Eller inte förlossningen i sig, utan ifall vi får plats på förlossningen. Det är hemskt stressande med tanke på babyboomen här i stan. Hoppas det inte är så många som föder just den dagen det är dags för oss. Förstår inte hur jag skulle orka åka över en timme med värkar för att komma till en förlossning som har plats för oss.

Saker att se fram emot

Saker vi ser fram emot.

Imorgon är det bara 100 dagar kvar till beräknad födelse. (Räknaren längst upp räknar en dag mindre än den räknare jag går efter)

2 maj ska vi ta reda på om det är en tjej eller kille som bor i min mage.

7 maj är det dags för barnmorskebesök igen.

Att väcka den lilla

Det händer inte så mycket här på magfronten just nu. Man skulle kunna säga att jag verkligen är gravid. Nu syns det. Gårdagen spenderades i kyrkan med att servera kaffe och kommentarerna och klapparna på magen var många. Tydligen ser jag ut att vänta en kille.

Att folk tar mig på magen gör verkligen ingenting, men det är ändå förvånande att människor vill klappa den mage jag försökt dölja och banta bort under större delen av mitt liv.

Halsbrännan är ett vidrigt tillstånd och ryggvärken sprider sig utefter hela ryggen så det är svårt att sitta på ronder och föreläsningar.

Nyss tryckte jag lite på magen för att se om bebisen reagerade och nog gjorde den det. Vi har legat och tittat på magen ur vilken någon försöker kravla sig ur, helst via naveln. Men än får du vänta ett par månader lilla vän, först ska mamma klara av en stor tenta och sen hinna jobba några veckor så vi kan köpa fina saker till dig! Just är det bara mysigt att känna bebisen. Sparkarna gör inte ont alls utan det är trevligt att då och då under dagen känna livstecken. Vår lilla bebis. Fantastiskt!

Ischiasnerven

Håhåjaja. Mina smidiga dagar får nog räknas som över för ett tag framöver. Ischiasnerven klagar så fort jag rör mitt högra ben vilket leder till att jag sakta haltar efter mina kursare i de oändliga kulvertarna. Halsbränna är verkligen ett vidrigt tillstånd. Huu! Och att böja sig ner för att sätta på skorna innefattar numera även ett antal suckar och pustar. Inte idel solsken alltså som det lockas med utanför sjukhusets stora fönster.


Det märks att bebisen växer och blir starkare. Häromnatten kunde jag inte somna om direkt för att Lilla Liv låg och sparkade så. Men det är så mysigt att känna sparkar, särskilt på dagen. Som att Livet säger "hej hej, här är jag" och allt runtomkring stannar upp för en stund.

Barnmorskekontroll

Min barnmorska är så gullig, så himla trist att hon ska sluta i slutet av maj. Hinner med ett besök till hos henne, sen får jag en ny. Den jag har nu är lite äldre och väl erfaren så hon har svar på alla mina frågor. Fast inte förra veckans tromboflebitmisstanke, där är hon lika clueless som jag.

Idag låg hjärtljuden på cirka 150, Hb 137 och sf-mått på 26 cm i vecka 25 -översta kurvan prickas in direkt, jajamen och Hbt ligger på samma värde som på inskrivningen. Blodtrycket 120/80 och undertrycket har stigit lite. Nåväl, en enskild mätning säger inte så mycket alls faktiskt, men hon tyckte jag skulle börja dricka mer vatten?

Jo, just det. Fick reda på att jag är 0-. Har alltid undrat vad jag har för blodgrupp så det var ju kul att få reda på det. Dock är blodgruppen ganska ovanlig så jag borde verkligen bli blodgivare i framtiden. Efter förlossningen kanske jag inte är så rädd för stora sprutor längre, då.

Att våga släppa kontrollen

Heh, jag uppdaterar som om jag inte hade ett liv men sanningen är att jag försöker plugga och det är så mycket roligare att göra annat. Blogg-kompisen Anski frågade i en kommentar om det inte var jobbigt att vara påläst och om att våga släppa kontrollen och jag tänkte att det kunde man ju skriva ett eget inlägg om.

Jag tänker nog lite som jag gjorde inför bröllopet, att före bröllopet försöker jag boka och planera så mycket jag kan för att sedan släppa kontrollen och flyta med när bröllopsdagen kommer. Insåg innan att det inte kommer bli exakt som jag tänkt men det var skönt att veta att jag hade gjort mitt och sedan lita på att alla andra gjorde sitt - och det blev den bästa dagen i vårt liv.

Inför förlossningen tänker jag att jag inte ska förvänta mig så mycket om hur exakt det ska bli. Jag har ingen aning om hur jag kommer klara av smärtan till exempel men jag hoppas att jag och maken tillsammans ska kunna ta oss igenom det med andning, massage och godtycklig smärtlindring. Det enda jag vet är att jag INTE vill ha sterila kvaddlar! Och helst då kanske sen avnavling som jag skrev om förut. Resten får personalen hjälpa oss med som just till exempel smärtlindring och förlossningsställningar. Människor har ju fött barn i alla tider, det borde ju funka för oss också.

Det viktigaste är förstås att allt görs för att barnet ska må bra!

Och jag inser så väl att för att kunna slappna av och klara av förlossningen så måste jag våga släppa taget och lita på att personalen gör sitt bästa. Det är skrämmande och lite jobbigt men jag jobbar på det redan nu, det är i såna här lägen det är svårt att veta lite för mycket. Men jag tror vi har bra förlossningsvård här i Sverige så det blir nog inga problem. Däremot är det ett stressmoment att tvingas föda mitt i semestertider och babyboom och inte alls veta om man får plats på förlossningen eller om man tvingas åka långt bort för att föda.

Nåväl, sammanfattningsvis kan man nog säga att jag helt enkelt har ett "det ordnar sig på nåt sätt" i huvudet. Det kommer nog bli en smärtsam men häftig upplevelse -vi ska ju få träffa vårt lilla barn!

Längtan efter Lilla Liv

Åh. Inatt drömde jag att det var dags att föda och vi fick en liten pojke. Det var så himla mysigt att gå omkring hemma och bära på och gosa med den lilla bebisen. Vår lilla bebis. Vad vi längtar och väntar!

Avnavlning

Det här med avnavlning innan barnet ens hunnit ta sitt första andetag eller om man ska vänta tills blodet slutat pulsera i navelsträngen är under debatt på flera håll.

På många förlossningskliniker har man numera sen avnavlning som standard men inte här i Göteborg där navelsträngen klampas på alla barn direkt för att kunna mäta pH och se hur barnet mått. Har läst på en hel del om det här och spontant känner jag att jag verkligen vill ha sen avnavlning om allt går bra. Det kan ju verkligen inte skada, tvärtom kan barnet bli utan viktiga decilitrar blod och stamceller. Alla andra däggdjur sköter det här naturligt och jag tror att det finns en tanke bakom det som med mycket annat med människokroppen!

Barnvagn

Wee! Idag var vi uppe med tuppen och hängde på låset när affären öppnade. Vi har blivit med vagn. Eller beställt vagn, för det är 10-12 veckors leveranstid på dem och med tanke på att jag är i vecka 25 så var tiden inne. Känns jättekonstigt men väldigt väldigt roligt.

Det blev en urban jungle med röd liggdel och svart sittdel. Jag gillar att den är så himla smidig och lättkörd eftersom det är jag som mest kommer köra med den. Och det faktum att den gick in i bagageluckan på vår bil var nästintill ett under. Vagnen blir så väldigt kompakt och platt när man fäller ner den att många andra vagnar inte kan mäta sig med det.

Känns så konstigt samtidigt. Att vi har beställt en vagn. Och om cirka 15 veckor kommer vi ha ett barn här hemma som vi ska ta hand om. Mycket märkligt.

Explosionen

Vecka 25 idag. Bara 15 veckor kvar. Jisses. Det är inte särskilt länge.

Magen har som sagt exploderat och nu vågar till och med personalen på sjukhuset fråga om jag är gravid -stora, vita sjukhuskläder till trots.

Halsbränna är verkligen jobbigt. Annars mår jag rätt bra om man bortser från att jag fortfarande är hemskt trött och numera får anstränga mig om jag ska ur sängen eller soffan.

Ställde mig på vågen och har gått upp 5,5 kg hittills. Usch, det känns inte alls bra. Jag vägde så mycket från början att nu börjar jag få ångest. Vart ska detta sluta! Nu måstemåstemåste jag sluta äta onyttigt för att inte lägga på mig onödiga kilon.

En pärs

Håhåjaja. Tog nyss itu med den numera smått jobbiga uppgiften att klippa mina tånaglar. Pust och frust. Men nu är det gjort och de är lagom långa igen. Hoppas de växer långsamt för jag orkar inte göra det många gånger om magen dessutom ska växa ännu mer.

Om jag hade många pengar över skulle jag förutom att bo på hotell under den pågående toalettrenoveringen även gå till fotvården! Det är jag och pensionärerna.

Resa?

Maken tycker han kan åka iväg på jobbresa till utlandet i tre dagar när jag kommer vara i graviditetsvecka 32-33. Jag är mindre nöjd med det arrangemanget eftersom man aldrig vet vad som kan hända. Vem skulle köra mig någonstans om något hände och framför allt vem skulle då hålla min hand. Just nu är maken hemskt missnöjd med att jag inte vill att han ska åka. Well yes.

Hypokondriker-mamman

Jag tror jag drabbats av tromboflebit i min högra arm, dvs en inflammation i venen. Längs den ytliga, synliga venen på underarmen ömmar det vid palpation. Det är inte rodnat eller särskilt värmeökat men det finns två mindre blåmärken längs kärlsträngen. Och som sagt, det gör ont när jag är där och känner.

Jaha.


Förut när jag klämde på magen svarade bebisen med att bli alldeles till sig och hoppa runt i magen en stund. Min lilla gullunge.

Beställning

Det blev en svart skiphop dash deluxe.


Wee! Dollarn är typ tokbillig nu. Att beställa skötväska från USA gick på 500 kr inklusive frakten. Halva priset mot vad den kostar i barnvagnsaffären. Plus att den nyare delux-modellen inte ens finns i Sverige än. Hurra så bra!

Sparkar

Det är verkligen så mysigt för nu sparkas det verkligen för fullt varje dag. Vår lilla gullunge. Och Tommi har också känt bebisen många gånger. Igår gick jag och la mig mycket tidigare än Tommi och han berättade imorses att han lagt handen på min mage när jag låg och sov och känt bebisen jättetydligt. Det är så konstigt -i min mage bor det en liten person, som är vaken när jag sover och sparkas utan att jag märker det. Mycket märklig tanke. Och fantastisk och helt underbar. Vårt lilla mirakel.

Om oro

Det lilla livet valde att spela föräldrarna ett spratt. Insåg i morses att jag inte känt något livstecken på två dagar och ringde in ett meddelande på barnmorskans telefonsvarare. Hon ringde senare upp och sa att jag kunde komma in en snabbis för att lyssna på hjärtljuden, men att det är fortfarande ganska tidigt och hon tyckte inte jag behövde vara orolig även om hon förstod mig. Om jag kände bebisen och blev lugn innan det behövde jag såklart inte komma in. Och typ sekunden efter att vi lagt på kom det, sparkspark. Ack. Nu hann jag inte bli så orolig, men ändå. Nuförtiden är jag van att dagligen känna av den här nya, lilla personen som växer under mitt hjärta. Att man kan älska någon man aldrig träffat, så mycket. Det är magiskt.

Häromdagen köpte jag den begagnade bärsjalen. Längtar efter att kunna bära barnet i den i sommar. Lilla gullungen.

Ååh. Tycker tiden kan gå lite snabbare. Om några veckor ska vi beställa vagnen, det är 10-12 veckors leveranstid på den och då är det ju snart dags om vi vill ha den i tid. Hoppas bara att urban junglen går in i bagaget. Annars vet jag inte vilken vagn det blir.


Och ja just det, det här med förlossningen kommer bara närmare och närmare. Tidigare har jag tänkt att "jomenvisst, klart vi grejar det här och det kommer gå lätt som en plätt" men nu är jag mer skräckslagen inför att tvingas överlämna kontrollen åt någon annan. Att våga lita på att personalen gör sitt jobb och ger den bästa vården, i semestertider med babyboom i stan. Och inte bara personalen. Jag och bebisen ska också överleva hela förlossningen, helst friska och krya. Usch. Det är jobbigt att veta för mycket ibland. Och det är jobbigt att inte veta hur det kommer gå.

Vilken sort

Vi ska ta reda på vem som gömmer sig i min mage. Eller könet, i alla fall. Tror jag. Vi har bokat tid men nu när det blir mer verkligt så får vi se om vi vågar. Men jag skulle tycka att det vore skönt att de kollar lite på bebisen igen också, att allt fortfarande ser bra ut och så. Och så är det så mycket personligare att veta om det är en hon eller en han.

Det är rätt dyrt också och för dem pengarna kunde vi ju gjort annat, mer nödvändigt. Dock i all toalettrenoveringselände behövs det guldkorn att se fram emot och om jag minskar på godisintaget så blir det inte så mycket extra pengar ändå. I början av maj har vi tid. Spännande.

Magbild

Graviditetsbloggar ska nog enligt definition innehålla en och annan magbild så här kommer en. Vecka 22+2, dvs vecka 23 idag. Och det är svårt att få till en bra bild. Men nog har magen börjat växa till sig i alla fall.

Shopping del II

Har kikat runt lite på olika skötväskor och jag tror det kommer bli en skip hop. Fast inte från Sverige för här är de hutlöst dyra, men man kan beställa för typ halva priset från USA. Yey. Då återstår bara att bestämma modell och färg. Det står mellan Duo som inte har något lock men magnetknappar för knäppning. Vissa tycker att det kan snöa/regna in i väskan medan det inte alls stör andra. Modellen Dash är nästan lika stor och har ett lock som skyddar så det inte ska regna in i väskan.

För min del har jag nog bestämt mig för en Dash fast velar om färgen. Här nedan ser ni Duon i färgen Blossom och Dash i svart. Alltså de färger vi ska bestämma oss mellan. Båda kommer passa vagnen så där skär det sig inte utan jag vet bara inte om jag vågar ta Blossom när jag aldrig sett den i verkligheten.





Sen har jag lagt ett bud på en bärsjal som knappt är använd och för halva priset mot vad den kostar som ny. Hoppas vi får den, vore skönt för de är också väldigt dyra och så slipper jag sitta och häcka på alla säljsajterna. Enda kruxet där är att sjalen är svart, men man kan väl ha en svart bärsjal på sensommaren..?

Shopping

Well yes. Vi, mest jag, har börjar shoppa på riktigt nu. Det är så roligt att handla till en liten plus att det är lika bra att sprida ut det lite, mest för att maken inte skulle klara av att se alla pengar flyga iväg på en gång. Och snart nog går tiden och jag varken hinner (tentaplugg) eller orkar (vaggar fram som en boll) handla längre.

Det finns så otroligt mycket fint! Och är det då "tag 3 för 2" eller "3 bodysar för 99:-" så är det klart man måste passa på. Helst skulle jag vilja veta könet på barnet och kunna köpa lite mindre neutrala kläder men randigt och färgstarkt är nog ändå hur jag skulle klä barnet vilket kön det än bli så det blir mest sånt. Kanske att det är de söta, rosa klänningarna och spetsen jag suktar lite efter.

Mest har jag handlat i storlek 62 och något i 56. Har bjudit på lite kläder i 56 på tradera och hoppas kunna få det lite billigare. Tänker att barnet ändå inte kan ha de minsta storlekarna så länge. Och tills det är dags för 68 tänker jag vara ute och handla nytt, då mindre könsneutralt. Fast blir det en kille kan jag säga direkt att så mycket ljusblått eller marinblått kommer det inte bli. Yh. Min hjärna klarar inte så mycket blått.

Depp

Blä. Känner mig inte alls fin och gravid. Folk som inte känner mig skulle säkert bara tro att jag gått upp i vikt och därför fått större mage. Maken hejar och pussar och tycker det är finast i världen men det kan jag inte alls förstå. Jag menar, jag har inte ens EN mage, utan TVÅ (och med godismagen TRE). Bebismagen växer ju nerifrån och slutar i navelhöjd och ovanför naveln väller det fram mer fett. Och det är magen ovanför naveln alla utomstående kommer och klappar! Doh. Vill ju ha en sån där fin och rund mage som alla andra har och där man förstår var barnet ligger.

Vecka 23 och bilbarnstolar

Nu är vi i vecka 23. Wee. Kul att det går framåt. Känner bebisen varje dag nu och det är så mysigt. Spark spark.

Har några sammandragningar varje dag också och det känns inte helt bra att jag har dem redan nu. Men de gör inte ont utan känns verkligen som en sammandragning av muskeln, om jag trycker på magen känns den hård under fettet och de kommer om jag blir lite stressad eller som nu i veckan när jag skulle gå från sjukhuset och hem. Håller i sig en liten stund och sen är det bra igen.


En lustig sak hände på sjukhuset. Gick med en läkare som fick ett hjärtlarm, dvs någon hade fått hjärtstillestånd och det behövdes en läkare där. Han börjar springa längs korridorerna, jag springer tafatt efter, han tappar en penna, i farten böjer jag mig för att ta upp den, får tag på pennan och fortsätter springa men kan inte resa mig upp direkt som jag brukar. Antar att jag börjar bli mycket mer osmidig och framtung, för det tog flera steg innan jag kom upp. Efter det insåg jag att jag inte skulle springa på fler larm. Just det här larmet blev avblåst, för de hade redan fått igång patienten igen innan vi hann fram.


Maken som varit hos sina föräldrar och hälsat på hade mig sig flera kassar med bebiskläder från hans systerson som är runt två år. Samt deras bilbarnstol med adapter att fästa i bilen så babyskyddet lätt kan klickas i och ur. Jag gillar nya saker, men babyskydd är så himla dyra så det här bli nog bra. Och kläder till en eventuell liten kräkbebis kan man aldrig få för många av.

Längtan efter Lilla Liv.

Åh, vad jag längtar till sommaren, efter vårt lilla barn. Spark spark, hälsar det numera dagligen och det är så mysigt. Lilla gullungen. Kärlek.

Sparkar

Förmiddagen har spenderats i sängen med blicken fäst på magen, ivrigt väntande på att bebisen ska röra på sig. Nu har vi båda sett bebisens sprattel utanpå magen och maken har definitivt känt sparkar. Wee! Ögonblick av lycka.

Redan vecka 22. Det går fort nu tycker jag. Men det får gärna gå ännu lite fortare några veckor bara, så vi passerar vecka 25 ungefär och barnet kan klara sig ifall något skulle hända. Jag vågar fortfarande inte tro att det ska gå bra. Men åh, vad vi hoppas och ber att det här ska gå vägen.

Sömn och bitterhet

Fredagkvällen spenderades framför Så ska det låta tillsammans med maken. Sen ville jag sova. Och det gjorde jag, sov tills jag vaknade ungefär tio timmar senare. Snark. Jag är verkligen långt från mitt forna party-jag, som visserligen sällan partade men orkade vara uppe till elva i alla fall.

Idag var vi på stan. Jag skulle kolla på vårskor, toppar och kanske någon kjol, så jag har något att ta på mig resten av graviditeten. Maken behövde också lite grejer och första affären vi gick in i var med herrkläder. Vi kom ut därifrån ganska många pengar fattigare och mycket kläder rikare. Således inte mycket pengar kvar för mig att handla på. Var rejält bitter. Måste skaffa telefonbank för såna tillfällen eller få maken att inse att man kan ha mer pengar på kortet på ett tillfälle. De få affärer jag gick i hade inte mycket till utbud i vilket fall visade det sig och det gjorde ju inte bitterheten bättre direkt. Kom hem, åt och la mig för en tupplur. Vaknade nu tre timmar senare. Maken satt och spelade och hade ätit upp nästan allt lördagsgodis.

Lite kläder till bebisen blev det ändå idag. Vår lilla gulleplutt! Har hittills handlat mest i storlek 56 och lite annat i 62. Vad behöver man för minsta storlek till nyfödingarna? Måste man köpa 50 eller räcker det med 56?