Oro och sammandragningar

Åååh, jag blir så frustrerad. Vill ju känna bebisen röra sig i magen! Har någon enstaka gång känt något som kanske kunna vara ett litet fisksprattel men absolut ingenting säkert! Det är ju inte konstigt att inte ha känt något än, men jag vill veta att det lever och mår bra därinne.

Och förut fick jag något som måste vara en sammandragning. Det gör inte ont men känns lite knepigt. Känner man på magen, vilket maken gjorde och som han alltid gör när han kommer hem, så känns den alldeles hård.

10 dagar till ultraljudet.

Ny vecka

Jihoo. Ännu en ny vecka idag. Vecka 18 here I come. Mest är jag sugen på polly, smarties och grandiosa tropicana-djupfrysta pizzan. Mmmm.

Ligger jag ner och känner på magen är det ingen tvekan om var livmodern växer fram. Lilla barn, du får gärna ge dig till känna snart bara.

The Preggo

P2, här är den.

Livmodern går ju knappt upp till naveln så man ska inte förledas att tro att magen är hård och fin. Däremot är den faktiskt mycket större än innan eftersom tarmarna flyttas och på kvällarna, när kortet är taget, är jag jättesvullen.

Krämpor

Ack ja. Livet som gravid är sannerligen inte särskilt glamoröst. Delvis därför jag har den här bloggen, så inte mina andra, väldigt rosa, blogg ska behöva dras med alla skildringar. Har under veckan haft huvudvärk, vilket jag tänkt beror på att jag sover så dåligt eftersom jag vaknar av alla märkliga drömmar jag numera drömmer men nyss fick jag ett anfall av yrsel. Rummet bara snurrade trots att jag satt ner och det var hemskt otäckt. Läkeri-nörden i mig tänker att kristaller inne i mitt inneöra har lossnat men hypokondrikern i mig tänker havandeskapsförgiftning. För en studieuppgift förra veckan slog jag på internetmedicin om Hb och tydligen kan båda symptomen uppkomma vid låga blodvärden. Tänker att jag ska kolla blodtrycket på avdelningen nästa vecka och se om de förhoppningsvis har en egen lite Hb-mätare, annars ringer jag barnmorskan.

Vecka 17 mina vänner, sakta men säkert går det framåt!:)

Ååååh

Så frustrerande. Tre veckor till alltså, innan jag får reda på hur det står till i magen. Ska jag orka vänta eller ska jag maila barnmorskan och fråga om man får komma in en minut och lyssna på hjärtljud som hon sa att jag fick göra om jag var orolig?

Kanelbullar! Vill ha kanelbullar!

Dagens krämpa

Vecka 16 och halsbrännan har infunnit sig. Fy sjutton vad otäckt det är med halsbränna! Blä!

Nyss var det typ åtta veckor kvar till ultraljudet och nu är det bara tre. Det går ju framåt iaf.


Glass, glass, glass i stora lass lass lass.

Förändring

På ett sätt är det skönt att hela graviditeten tar sådan tid, för det är mycket omställningar. Kommer på mig själv med att fundera ut strategier för hur jag ska kunna skydda det lilla livet från all världens ondska, hemskheter och orättvisor. Hur ska man våga släppa taget och låta barnet pröva sina egna vingar.. i relationer till andra människor, när nya utmaningar väntar, i skolan eller när det är dags att göra egna val.

Hur mycket kärlek finns det inte redan nu för det här livet som vi inte ens känner. Hur mycket skulle vi inte göra för att lilla liv ska få det så bra som möjligt (allt!). Förstår inte alls hur vi kan få ansvar för någon så liten och så sårbar, och utan så mycket annat till hands än vår kärlek och vår tid. Räcker det? Jag menar -vi kan köpa hur många märkesbarnvagnar som helst utan att veta ifall barnet får bra kompisar, klarar sig från sjukdomar, orkar med skolan eller vad livet än bjuder på. Och det är så skrämmande. Att inte veta. Att bara kunna älska och göra sitt bästa.