Frukost klockan 5

Vaknade och behövde gå på toa men med en snarkande make och början till halsont kunde jag inte somna om. Tänkte att jag nog var hungrig och med lite flingor i magen känns det bättre men jag nyser och snörvlar och har redan förbrukat många näsdukar. Ååh, jag vill inte ha förkylningen som däckade maken förra veckan, jag vill ju föda barn!!

Igår inköptes dessutom en amningsbh i en så stor storlek att jag blev lite rädd. Men den sitter bra och det blir nog bra till första tiden efter förlossningen. Nu kan jag verkligen inte komma på något som vi skulle behöva köpa eller fixa tills bebisen kommer.

Jag har haft sammandragningar mer eller mindre regelbundet senaste dagarna men det känns ju bara som att en muskel spänner sig, högst att ett par stycken har känt som lite mensvärk. Och på det sättet kommer inga barn ut. Men jag försöker vara glad över att kroppen i alla fall förbereder sig, då kommer han förhoppningsvis komma ut självmant inom 32 dagar ( 11 dagar till beräknat datum + 21 dagars övertid ).

Nu så.

Det var det. Fem veckors sommarjobb avklarade. Det har faktiskt varit riktigt trevligt. Men jag är trött och tung så det var ändå lagom att gå hem nu. Fick en jättefin blombukett i rosa och bjöd dem i sin tur på glass. Första jobbet där jag känt att jag faktiskt vill bjuda dem på något. Nu ska jag bara vila och hitta på något litet varje dag, så inte väntan blir för lång.

Tretton dagar kvar till beräknat datum, men vem räknar?

Två veckor.

Idag är det fjorton dagar kvar till beräknat datum. Det är inte särskilt länge egentligen. Och det är max fem veckor kvar av den här graviditeten, om han nu skulle vilja bosätta sig därinne, vilket jag innerligt inte hoppas.

Eftersom sekreteraryrket, som innebär arbete med fötterna på pedaler, inte går så väl ihop med en smärtande, stukad fot är jag hemma idag också. Och det är redan tråkigt. Visst gnäller jag ofta över hur gärna jag skulle vara ledig från jobb och studier men när det inte finns ork att göra någonting annat än att surfa eller läsa på dagarna samtidigt som man bara väntar på bebisen känns en fem veckor lång väntan som en evighet. Eeeeeeevighet.

Och idag har jag redan hunnit läsa ut en bok, haltande dammtorka hela lägenheten, sortera en låda och tittat på tv samtidigt som jag surfat. Imorgon blir sista arbetsdagen och efter det får jag nog börja på en ny filt eller liknande, annars kommer jag förlora all vett innan bebisen är ute.

Platt fall och besök på förlossningen

Nu sitter jag i sängen och skriver istället för jobbet som jag borde. Var på väg till bussen på morgonen med ryggsäcken på ryggen och paraplyet i ena handen när min opålitliga, vänstra fot bestämmer sig för att trampa snett och med magen i vädret kunde jag inte återfå balansen utan jag ramlar. Platt fall. Händerna och knäna fick ta värsta smällen men jag kände hur jag gled en liten bit på magen också. Och paraplyet blev helt skevt.

Som tur var var maken hemma eftersom han skulle börja jobba lite senare idag så han kom direkt. Framför allt blir man ju så chockad och sedan så rädd. Efter att bebisen varit helt galen igårkväll, inatt och på morgonen så var han efter fallet helt stilla. Så jag ringde förlossningen och fick komma in för kontroll.

Fick sitta med CTG i närmare 45 minuter innan maskinen var nöjd men allt verkade bra. Ett besök hos doktorn som gjorde ultraljud visade också en välmående bebis. De verkade mest oroliga över moderkakan men jag har inte haft några blödningar och magen är mjuk så det verkar som att det är lugnt.

Nu sitter jag här med en fot som inte går att gå på och uppskrapade och svullna handflator och knän. Det blev inte riktigt som jag tänkt men bara bebisen mår bra så är jag nöjd! Nu är tårarna slut och jag ska försöka att inte oroa mig så idag ska jag med gott samvete ligga i sängen, läsa böcker och äta choklad. Och sova. När chocken lade sig kom den stora tröttheten.

Stackarna

Oj, vad jag sov dåligt inatt. Vaknade vad som kändes som en miljon gånger. Antingen var det halsbränna, kråkor som höll serenad utanför fönstret, maken som snarkade, toalettbesök eller make som hann börja snarka igen innan jag hann somna om. Idag har jag gått omkring som en godtycklig sengångare och innerligt önskat att förlossningen inte ska starta, i det här skicket blir inga barn födda utan assistans.

Tyvärr kan resterande nätter mycket väl vara likadana men då är det bara att bita ihop och vila på dagarna, på fredag börjar ledigheten. Och jag är glad som klarat mig ända till vecka 38 innan det blev såhär, andra kompisar har inte kunnat sova hela nätter under hela graviditeten(!). Och såhär med blicken i backspegeln inser jag att detta är vad som hållit mig levande under toalettrenoveringarna och tentapluggandet som kantat våren -att jag faktiskt kunde sova.

Halleluja för oavbruten nattsömn!

Barnmorskebesök

Det är såå skönt att bara jobba sex timmar per dag. Är så mycket piggare redan, har inte behövt sova ens sen jag kom hem från jobbet. Vi firar 1 år som gifta idag och en hallon- och blåbärspaj står och väntar på maken som åkte på ett senare pass idag. Väntar hem honom inom en timme och då ska vi fira.

Hann med en sväng till barnmorskan förut idag. Magen har växt 2 cm på drygt lika många veckor, SF-måttet blev 36 nu i vecka 37+4. Den följer sin egna kurva så jag antar att det får räknas som normalstort även om det är mellan översta och normalkurvan. Blodtrycket ligger stabilt och bebisens hjärtljud galopperade på som det skulle. Och så är bebisen fortsatt så fixerad han bara kan bli. Inga andra prover togs och jag hade knappt några frågor så det gick så snabbt idag, trots att vi skrev en graviditetssammanfattning och önskemål till förlossningen. Det blev typ: Har haft en normal graviditet. Vill inte(!!) ha sterila kvaddlar men är för övrigt öppen för smärtlindring.

Det var väl fint -20 veckors kräkande varje morgon, halsbränna och svullna ben sammanfattat i en mening, för det räknas ju ändå som normalt.

Känsliga läsare kan sluta läsa här.
Ja, och så har min kompis hemorrojden som följt mig senaste två åren fått en till kompis. Det däremot har varit lite besvärande senaste tiden! Xyloproct är bra men det hjälper ju inte helt och hållet. Detta skrev barnmorskan också en kommentar om, för då ska man helst inte hålla på och krysta för länge. Av allting just nu är jag nog mest rädd för det när det gäller förlossningen (Ja, förutom att barnet ska fastna, att jag ska spricka all the way, both ways, och att moderkakan inte ska lossna). Vad som händer med hemorrojder efter två timmars krystande vill jag inte tänka på.

Gärna snarast

Vi längtar efter dig, vår lille hjärtkotte! Kom snart!