Nervös?

Nu när det ändå närmar sig beräknat datum får jag ofta frågan om jag är nervös.

Nervös?
Eh, nej.

Jag är otålig och trött på väntan. Det är typ olidligt att veta (eller att inte veta) att det kan starta när som helst eller inte alls inom de närmsta fyra veckorna. Sen är det pirrigt och förväntansfullt och med en varm känsla i bröstet att snart kanske det sover en liten parvel mellan mig och maken - vi längtar och väntar. Angående delen som berör smärta, bristningar, klipp, sugklockor och att försöka trycka ut en människa genom ett litet hål så börjar jag ångra mig, det känns skitläskigt och jag vill inte vara med längre. Tyvärr verkar möjligheten att ångra sig inte finnas. Och så förstås är jag nojjig och livrädd för det som det inte talas om, för att något ska hända. Det viktigaste är att bebisen kommer ut hel och frisk, det måste han göra!

Mycket känslor och en del ångest alltså, men nervositet not so much.

Onsdag

Här händer verkligen ingenting spännande att skriva om. Förkylningen börjar lätta lite men jag sover fortfarande jättedåligt på nätterna. Magen är så stor och långt nere att jag får sitta väldigt bredbent, annars tar det emot. Och nu när jag är hemma och vilar känner jag knappt ens några sammandragningar, inga tecken på att en födsel skulle vara nära förestående alltså.

Klockan 4

Det visas förvånansvärt bra program på TV framåt morgonkvisten, vid 4-tiden kunde man till exempel se Gilmore girls och det är inte fy skam.

Ynk ynk. Det är tungt och det blir sannerligen inte lättare av snuva som gör det ännu tyngre att andas, halsont och att det inte ens går att sova längre. Och väntan blir så konkret nu när vardagen kom och maken åkte till jobbet. Jag vet ju så väl att bebisen antagligen dröjer minst två veckor till, men det är så jobbigt att vänta. Hade jag orkat hade jag fortsatt jobba bara för att få tiden att gå.

Frukost klockan 5

Vaknade och behövde gå på toa men med en snarkande make och början till halsont kunde jag inte somna om. Tänkte att jag nog var hungrig och med lite flingor i magen känns det bättre men jag nyser och snörvlar och har redan förbrukat många näsdukar. Ååh, jag vill inte ha förkylningen som däckade maken förra veckan, jag vill ju föda barn!!

Igår inköptes dessutom en amningsbh i en så stor storlek att jag blev lite rädd. Men den sitter bra och det blir nog bra till första tiden efter förlossningen. Nu kan jag verkligen inte komma på något som vi skulle behöva köpa eller fixa tills bebisen kommer.

Jag har haft sammandragningar mer eller mindre regelbundet senaste dagarna men det känns ju bara som att en muskel spänner sig, högst att ett par stycken har känt som lite mensvärk. Och på det sättet kommer inga barn ut. Men jag försöker vara glad över att kroppen i alla fall förbereder sig, då kommer han förhoppningsvis komma ut självmant inom 32 dagar ( 11 dagar till beräknat datum + 21 dagars övertid ).

Nu så.

Det var det. Fem veckors sommarjobb avklarade. Det har faktiskt varit riktigt trevligt. Men jag är trött och tung så det var ändå lagom att gå hem nu. Fick en jättefin blombukett i rosa och bjöd dem i sin tur på glass. Första jobbet där jag känt att jag faktiskt vill bjuda dem på något. Nu ska jag bara vila och hitta på något litet varje dag, så inte väntan blir för lång.

Tretton dagar kvar till beräknat datum, men vem räknar?

Två veckor.

Idag är det fjorton dagar kvar till beräknat datum. Det är inte särskilt länge egentligen. Och det är max fem veckor kvar av den här graviditeten, om han nu skulle vilja bosätta sig därinne, vilket jag innerligt inte hoppas.

Eftersom sekreteraryrket, som innebär arbete med fötterna på pedaler, inte går så väl ihop med en smärtande, stukad fot är jag hemma idag också. Och det är redan tråkigt. Visst gnäller jag ofta över hur gärna jag skulle vara ledig från jobb och studier men när det inte finns ork att göra någonting annat än att surfa eller läsa på dagarna samtidigt som man bara väntar på bebisen känns en fem veckor lång väntan som en evighet. Eeeeeeevighet.

Och idag har jag redan hunnit läsa ut en bok, haltande dammtorka hela lägenheten, sortera en låda och tittat på tv samtidigt som jag surfat. Imorgon blir sista arbetsdagen och efter det får jag nog börja på en ny filt eller liknande, annars kommer jag förlora all vett innan bebisen är ute.

Platt fall och besök på förlossningen

Nu sitter jag i sängen och skriver istället för jobbet som jag borde. Var på väg till bussen på morgonen med ryggsäcken på ryggen och paraplyet i ena handen när min opålitliga, vänstra fot bestämmer sig för att trampa snett och med magen i vädret kunde jag inte återfå balansen utan jag ramlar. Platt fall. Händerna och knäna fick ta värsta smällen men jag kände hur jag gled en liten bit på magen också. Och paraplyet blev helt skevt.

Som tur var var maken hemma eftersom han skulle börja jobba lite senare idag så han kom direkt. Framför allt blir man ju så chockad och sedan så rädd. Efter att bebisen varit helt galen igårkväll, inatt och på morgonen så var han efter fallet helt stilla. Så jag ringde förlossningen och fick komma in för kontroll.

Fick sitta med CTG i närmare 45 minuter innan maskinen var nöjd men allt verkade bra. Ett besök hos doktorn som gjorde ultraljud visade också en välmående bebis. De verkade mest oroliga över moderkakan men jag har inte haft några blödningar och magen är mjuk så det verkar som att det är lugnt.

Nu sitter jag här med en fot som inte går att gå på och uppskrapade och svullna handflator och knän. Det blev inte riktigt som jag tänkt men bara bebisen mår bra så är jag nöjd! Nu är tårarna slut och jag ska försöka att inte oroa mig så idag ska jag med gott samvete ligga i sängen, läsa böcker och äta choklad. Och sova. När chocken lade sig kom den stora tröttheten.