Nervös?

Nu när det ändå närmar sig beräknat datum får jag ofta frågan om jag är nervös.

Nervös?
Eh, nej.

Jag är otålig och trött på väntan. Det är typ olidligt att veta (eller att inte veta) att det kan starta när som helst eller inte alls inom de närmsta fyra veckorna. Sen är det pirrigt och förväntansfullt och med en varm känsla i bröstet att snart kanske det sover en liten parvel mellan mig och maken - vi längtar och väntar. Angående delen som berör smärta, bristningar, klipp, sugklockor och att försöka trycka ut en människa genom ett litet hål så börjar jag ångra mig, det känns skitläskigt och jag vill inte vara med längre. Tyvärr verkar möjligheten att ångra sig inte finnas. Och så förstås är jag nojjig och livrädd för det som det inte talas om, för att något ska hända. Det viktigaste är att bebisen kommer ut hel och frisk, det måste han göra!

Mycket känslor och en del ångest alltså, men nervositet not so much.