Närhet

Nu är det helg och det är så skönt att ha maken hemma i två hela dygn. Igår blev jag nästan tokig av att gå och vänta på honom så när han kom från jobbet hem ville jag bara sitta nära, nära. För helgen finns inga planer alls och det känns faktiskt riktigt skönt, jag är nöjd bara jag får ha maken vid min sida och hålla honom i handen. Trygghet.

Och här kommer en nytagen bild på magen, sju dagar före beräknat datum. Stor, ja. Tung, ja. Färdigbakad, ja.

Slemproppen

Ifall jag undrat om jag skulle missa när min slempropp (nej, inte maken, haha) gått behöver jag inte fundera längre. Någonting gulaktigt och lillfingerstort syntes senast jag var på toaletten och det kan inte vara någonting annat än just det.

Och nej, jag tror fortfarande inte att någon förlossning skulle vara nära förestående men kroppen förbereder sig och det är alltid något att jubla över. Snart kanske vi får ha vårt lilla barn hos oss. Åh, vad jag längtar!

Nyss hemkommen från fikat på stan och det var perfekt. En mjukglass, en god vän, solsken och glada människor runtomkring.

Nu så

Kraften börjar återvända. Maken började senare idag så vi båda sov länge och jag vaknade först vid 6-tiden för ett första toalettbesök, Hurra. Nyduschad och med färg på ögonfransarna, pärlor i öronen och lunch i magen är jag redo att för första gången på länge bege mig ut på stan för fika med en kompis. Börjar hämta mig efter förkylningen och det ska bli så gott att se lite folk. Om jag orkar så tänkte jag gå hem från stan också.

En vecka kvar till beräknat datum och max 28 dagar kvar till en eventuell igångsättning. Nu närmar det sig på riktigt.

Nervös?

Nu när det ändå närmar sig beräknat datum får jag ofta frågan om jag är nervös.

Nervös?
Eh, nej.

Jag är otålig och trött på väntan. Det är typ olidligt att veta (eller att inte veta) att det kan starta när som helst eller inte alls inom de närmsta fyra veckorna. Sen är det pirrigt och förväntansfullt och med en varm känsla i bröstet att snart kanske det sover en liten parvel mellan mig och maken - vi längtar och väntar. Angående delen som berör smärta, bristningar, klipp, sugklockor och att försöka trycka ut en människa genom ett litet hål så börjar jag ångra mig, det känns skitläskigt och jag vill inte vara med längre. Tyvärr verkar möjligheten att ångra sig inte finnas. Och så förstås är jag nojjig och livrädd för det som det inte talas om, för att något ska hända. Det viktigaste är att bebisen kommer ut hel och frisk, det måste han göra!

Mycket känslor och en del ångest alltså, men nervositet not so much.

Onsdag

Här händer verkligen ingenting spännande att skriva om. Förkylningen börjar lätta lite men jag sover fortfarande jättedåligt på nätterna. Magen är så stor och långt nere att jag får sitta väldigt bredbent, annars tar det emot. Och nu när jag är hemma och vilar känner jag knappt ens några sammandragningar, inga tecken på att en födsel skulle vara nära förestående alltså.

Klockan 4

Det visas förvånansvärt bra program på TV framåt morgonkvisten, vid 4-tiden kunde man till exempel se Gilmore girls och det är inte fy skam.

Ynk ynk. Det är tungt och det blir sannerligen inte lättare av snuva som gör det ännu tyngre att andas, halsont och att det inte ens går att sova längre. Och väntan blir så konkret nu när vardagen kom och maken åkte till jobbet. Jag vet ju så väl att bebisen antagligen dröjer minst två veckor till, men det är så jobbigt att vänta. Hade jag orkat hade jag fortsatt jobba bara för att få tiden att gå.