Förlossningen

Här har jag under några dagar knåpat ihop en historia om hur det gick till när Alfred kom till världen, mest för att inte glömma det själv. Det var svettigt, intensivt, smärtsamt och resultatet är alldeles underbart. Och för den som vill läsa kommer här en lång berättelse om hur bara några timmar kunde förändra våra liv.


Så förlossningen då. Vid midnatt 21 juli kom några sammandragningar som direkt kändes annorlunda. På toaletten såg jag en liten blödning och ringde in till förlossningen som sa att det nog var slempropp och teckenblödning och att det kanske kunde vara på gång. Natten gick med värkar med cirka 10 minuters mellanrum och jag sov inte många timmar då alvedon inte var särskilt behjälpligt. På morgonen kom värkarna lite tätare men jag skickade ändå iväg maken till jobbet, det var helt överkomligt själv plus att vi inte visste hur lång tid det skulle ta, eller ens om det verkligen var på g. Dagen gick, jag tittade på nedladdade avsnitt av diverse serier och värkarna kom bara med 10-11 minuters mellanrum. Vi hade ett besök hos barnmorskan på eftermiddagen som sa att det kunde hålla på såhär länge och att det kunde vara värt att fundera på en sovdos på förlossningen. På hemvägen stannade vi till på Gyllene måsen där jag plötsligt hade sex värkar på en halvtimme, och de gjorde ont.

Hemma vid 17.30 och värkarna kom väl lite tätare men ändå inte regelbundet så jag ringde in till förlossningen. Pratade med en kvinna som inte riktigt förstod mig, hon tyckte att man visst kunde få gå med så lång latensfas och att sovdos egentligen inte var en bra idé. Mycket misströstande la jag på och grät en skvätt med maken som höll om mig. Samtidigt började någonting hända, värkarna kom plötsligt tätare och började göra ondare. Fick ställa mig upp och vaggande luta mig över sängen eller soffan. Vid 19.30 hade jag plötsligt haft tre onda värkar på tio minuter i en halvtimme och ringde in till Östra, mest för att se hur läget var hos dem, om vi behövde åka längre bort ville jag snart åka iväg. Hon sa att vi var välkomna in för kontroll om vi ville, de hade plats åt oss. Hurra! På förlossningsförberedande kursen hade de talat om tre värkar på tio minuter som kunde hålla på i timmar. Men jag ville veta om jag öppnat mig något och toppen av värkarna började bli ohållbara så vi åkte in. Värkarna kom plötsligt med två minuters mellanrum i bilen och det var hemskt att behöva sitta ner.

Kl 20.20 skrevs vi in och det var jobbigt att behöva sitta med CTG. Värkarna kändes framför allt nere i ryggen, som brännande, skärande smärta samt nere i magen. Barnmorskan som tog emot oss undersökte mig och vid 21-tiden var jag öppen 4 cm så vi skulle stanna kvar och förlossningen var på gång på riktigt! Vad konstigt det kändes. Smsade runt till lite vänner och släktingar och hann med skiftbytet. En ung tjej, Elin, var vår nya barnmorska och först var jag ärligt talat lite skeptisk men det hade inte gått utan henne, hon var jättebra. När hon kom in vid 21.30 kunde jag stå upp och andas genom värkarna och smsa mellan värkarna. 21.40 bad jag om lustgas. Jag gillade att stå och kunna ta mig igenom värkarna men de blev strax mycket värre och det kändes inte som lustgasen hjälpte tillräckligt så jag frågade om hon trodde jag skulle behöva ryggbedövning. Hon trodde att det skulle vara en bra idé med tanke på att man som förstföderska öppnar sig typ 1 cm i timmen och med den takten skulle bebisen inte vara ute förrän framåt småtimmarna om vi hade tur. Min bild från början var att klara förlossningen utan ryggbedövning men jag kände mig ändå öppen för förslag, så jag bad att få tänka på det.

Bebisen hjärtljud var lite höga så de ville sätta en elektrod på huvudet för att kunna hålla koll på honom. Vid 22.15 tar de sönder hinnorna så vattnet går och jag är öppen 5 cm. Nu gör det jäkligt ont så jag bad om ryggbedövningen. Bebisen mår bra när de fortsätter följa honom. Jag ville absolut inte bli sängbunden men jag var så himla trött att jag måste ligga ner mellan värkarna och slumra till. Så jag lägger mig i sängen och stannar där. Här börjar jag tappa greppet om verkligheten helt och hållet på grund av smärtan och det känns riktigt jobbigt. Hade aldrig trott att jag skulle bli så väldigt smärtpåverkad, även om jag var inställd på att det skulle göra ont ont ont. Lustgasen kapar topparna och jag förstår att jag är påverkad i huvudet av den samtidigt som jag ändå på något sätt är med på vad som händer runtomkring.

Ryggbedövningen dröjer eftersom narkosen var fast någonstans så jag får ta värkarna med lustgasens, Tommis och barnmorskans hjälp. Den timmen det tar för narkosen att komma och sätta bedövningen är helvetisk. Jag ligger i sängen och andas lustgas men topparna på värkarna är så starka och gör så ont att jag får panik. När narkosen kommer är det obeskrivligt fruktansvärt att behöva ligga helt stilla för att sätta bedövningen. Så får jag då äntligen bedövningen 23.15. Strax efteråt börjar jag tycka att det trycker på och det säger barnmorskan beror på att bedövningen tar och då känner man större tryck neråt. Jag ber ändå om en kontroll och jag är visst helt öppen, och de sista hemska, hemska värkarna när bedövningen lades var nog redan krystvärkar. Här blir jag så glad att jag börjar gråta, det är inte konstigt att jag haft sjukt ont, på drygt en timme gick jag från öppen 5 cm till krystvärkar. Och med facit i hand klarade jag mig hela vägen med bara lustgas, kände mig som en stålkvinna.

Så börjar krystandet och det var inte alls som jag tänkt. Det var ett himla tryck i kroppen men för mig kändes den aldrig neråt utan just i hela kroppen jag fick verkligen jobba för att få ut bebisen. Men vid det här laget har värkarna ändrat sig och det gör ju inte alls lika ont så jag njuter av att kunna vila ordentligt mellan värkarna och slippa vara så smärtpåverkad. Jag orkar och känner nog inte riktigt för att trycka på ordentligt så de får verkligen peppa mig till att krysta. Under krystvärkarna håller barnmorskan sina fingrar inuti slidan för att visa hur jag ska trycka på och det var effektivt men kändes så hemskt att jag skrek åt henne flera gånger att ta bort händerna. Jag satt upp i sängen med huvudänden maximalt uppfälld. Det var ingen som sa något om det utan det blev bara så och för mig funkade den ställningen jättebra. Tommi satt bredvid och höll i mitt ena ben och min hand och han vågade till och med titta på hur huvudet kom fram mer och mer. Och någonstans kände jag också själv på huvudet. Det var häftigt.

Och så de sista tre krystvärkarna. Pain. The ring of fire. När huvudet stannar kvar i öppningen. Det svåra var aldrig att hålla emot, det gick ju inte att trycka på! När barnmorskan bad mig krysta gick det inte men på något sätt kom huvudet ut ändå. Och så var det kroppen kvar till nästa värk. Pain. Oh, the pain. Men på något sätt kom kroppen också ut och 00.20 föds han, vår son. Fyra timmar efter att vi skrevs in på förlossningen.

Han var varm, kladdig och luktade som något jag aldrig känt förut. Finaste, finaste Alfred. Jag minns bara att jag höll om honom, och maken grät. Det var fantastiskt. Och det finns inga fler ord för det.

Moderkakan kom ut efter fem minuter utan problem men sen var det dags för resten av allt som händer efteråt. Det gjorde ont att få livmodern masserad och det där med att glömma all smärta stämde inte alls på mig. Det sved och brände så fruktansvärt i underlivet att det var hemskt. Jag sprack dessutom lite grann, ena inre blygdläppen gick itu och någonstans två andra små revor men i det stora hela är jag glad att det inte blev värre än så. Lustgasen var min vän även under tiden jag blev sydd.

Och sen fick vi vara ensamma en stund. Tommi, jag och bebisen. Och brickan med smörgåsar.



Så summa kardemumma. Jag tycker förlossningen var hemsk. Fruktansvärd. Och det är så synd för jag tror verkligen inte att det behöver vara så, utan det blev bara så himla intensivt och snabbt mot slutet. Jag hade mycket hellre hållt på några timmar till med smärta som ökade så man hängde med istället för att ligga och panikera för att det gjorde så fruktansvärt ont. Men vid frågan om fler barn så säger jag ett bestämt nej om det måste bli vaginal förlossning och lika okontrollerat som nu. Jag vill verkligen inte föda igen. Huu.

Men det var ju inte bara hemskt. Jag slapp sugklocka, yttre press, värkstimulerande dropp, bristningar hela vägen eller väldigt utdraget förlopp. Alltid något. Och det är en upplevelse att få föda fram ett barn, ett nytt liv. Vi fick ju finaste, finaste Alfred. Och vissa saker blev väldigt bra. Det var bara en liten lampa tänd i rummet och fram tills han skulle ut så vara det bara jag, Tommi och barnmorskan där så det var en väldigt mysig stämning. Tommi var med hela tiden och höll i mig, utan honom hade det aldrig gått. Barnmorskan var stöttande och det hjälpte att hon var med inne på rummet hela tiden. Vi fick dessutom sen avnavlning vilket vi skrivit på ett papper längst bak i journalen men som de faktiskt läste. Och finaste, finaste Alfred mådde bra och vi kände oss trygga och väl omhändertagna hela tiden.

Det är lustigt hur pigg man kan bli efteråt. Jag var uppe och hoppade nästan direkt och fick själv gå och bära upp Alfred till BB. Det blev inte många timmars sömn den natten. Alfred låg på min mage och allt kändes bara helt overkligt. Men jag är glad över att jag var så pigg och att kroppen kändes så bra direkt. Det är skönt att kunna sätta på skorna själv igen och orka mer. Sömnen och tröttheten begränsar mer nu istället. Och att mitt Hb sjönk sista veckorna av graviditeten från stabila 145 till att nu efter förlossningen ligga på 100 bidrar väl till att folk ändå undrar hur jag egentligen mår. Trött. Och känslig. Hormonerna gör sitt. Men vi är så fantastiskt lyckligt lottade som fått en så fin Alfred. Finaste, finaste. Han är värd allt.